Visst är det enkelt att veta i efterhand vad man gjort för fel i en viss situation? Och lika omöjligt att fatta när man står mitt i den.

Hade någon frågat mig för sådär två år sedan varför mitt hem alltid såg ut som mess och maniac så hade jag stått svarslös. Jag visste ärligt talat inte vad jag gjorde för fel. Jag tyckte att jag ägnade orimligt mycket tid åt att städa, tvätta, damma, sortera, rensa, slänga, sälja och skänka. 

Nu vet jag exakt vad som var fel. Nämligen

• Jag gjorde för lite
• Jag gjorde för sällan
• Jag hade ingen systematik i det jag gjorde

Låt mig gå igenom dessa krassa insikter, en efter en. Men först – en uppmaning. Om du själv står mitt i skiten (bokstavligen). Försök inte att analysera dig ur problemet. Börja i andra änden istället, med att göra något. Och när du väl fått kläm på situationen (tro mig, du kommer få kläm på situationen) – då kan du börja titta bakåt, se vad du gör nu som fungerar och jämföra med hur du gjorde förut. 

Med detta sagt så kanske du, om du är som jag, kan få några ledtrådar av mina insikter. Så här låter de:

För det första – jag gjorde för lite. Helt enkelt. Hemmet såg ut som mess och maniac för att jag inte höll efter det. Detta trots att min känsla var att jag plockade jämt, jämt jämt. Hur är det möjligt att livet kan vara så grymt mot en? 

I vårt hem, förr i tiden, hade samtliga familjemedlemmar en stor kärlek till att släppa grejer exakt på stället. Alltså jacka, väska och skor i en hög i hallen (okej, vi vuxna kanske hängde upp grejerna), kläder och handduk i en hög på badrumsgolvet, leksaker överallt där lek utfördes, diverse projekt lämnade precis där projektet startade (men sällan slutfördes). Frukostdisk på frukostbordet, tillsammans med brödpaket, flingor, marmeladspill. 

I vårt hem, nu för tiden, har samtliga familjemedlemmar fortfarande en förkärlek till att släppa grejer på stället. Den här irriterande egenskapen verkar ligga i allas vårt DNA. Skillnaden mot förr är däremot att jag – och andra – förväntas plocka upp. Det plockas alltså mer nuförtiden. Framför allt är fler händer inblandade.

Låt oss se på hemmet som ett helt vanligt jobb. Arbetsuppgifter regnar in i ena änden, och ska utföras i den andra änden. Om arbetsuppgifter utförs i samma takt som de regnar in så har man inget problem. Men om arbetsuppgifter regnar in, och inte utförs, så bildar de snart små högar av ogjort. 

Förr plockades det alltså mindre än vad det stökades till, hemma hos oss. Och nu plockas det i (ungefär) samma takt som det stökas ner. Ingen rocket science alltså. Men för mig tog det lång tid att både a) inse detta och b) förstå hur och när jag skulle plocka för att undvika känslan av att jag plockade jämt. 

Tidigare gjorde jag också saker för sällan. Eftersom jag hatar att plocka så sköt jag upp den arbetsuppgiften så länge det gick. Dvs oftast en vecka – fram till den stora veckostädningen. Vad händer i ett hem där alla slänger saker på stället och där man plockar en dag i veckan undrar du? Jag kan tala om det. Du får plocka i timmar, när du väl gör det. Du får ta ett djupt, djupt andetag och stålsätta dig inför den tortyr det innebär.

För mig, som lätt blir distraherad, innebar också det här havet av saker att jag kom av mig. Jag hittade någon long lost grej, eller fick för mig att jag skulle rensa leksaker nu när de ändå låg spridda över hela huset, eller att jag skulle passa på att byta gardiner eller sängkläder. 

Plocket blev en syssla som tog oändligt med tid, och som blendade samman med annat. I mitt huvud blev alltså plock inte “en snabb grej” (som jag nu förstått att det är för de flesta normalt fungerande människor) utan ett evighetsprojekt som jag var tvungen att avsätta tid för. Det fanns alltså ingen mening med att plocka fem minuter innan läggdags, eller att plocka lite innan middagen. Det gjorde ingen skillnad. Alltså sköt jag upp. 

Här kommer vi in på den sista insikten, nämligen att jag saknade systematik i vad jag gjorde hemma. Städning, plock och rens var för mig synonyma begrepp, och gjordes alltid samtidigt på den där enda dagen i veckan som jag tyckte mig kunna avvara till något så extremt skittråkigt som städ, plock och rens. 

När jag väl hade tagit mig igenom ett sådant maraton av städ, plock och rens så var min (högst naturliga) reaktion att det där vill jag inte göra igen. Alltså sköt jag upp, gjorde för lite, för sällan. Igen. Blev helt dränerad av de där lördagarna som fylldes med tvätt och städ och rens och jox. Kände det som att hemmet ramlade över mig varje gång jag klev innanför dörren. 

Nu känns den där tiden (dvs hela mitt liv fram tills för ett par år sedan) märkligt avlägsen. Inte för att det aldrig är stökigt eller skitigt hemma hos mig. Det är det, både nu och då. Särskilt just nu, när det är vår och jag tillbringar det mesta av fritiden utomhus med mina odlingar. Går in med gummistövlar för att hämta något, katter som rullar sig i jord, ungar som rullar sig i jord. Ja. Det blir skitigt. Men skillnaden nu är att även om hemmet förvandlas till mess och maniac så vet jag hur jag tar mig upp igen. Jag vet precis vart jag ska börja, vad jag gör som nästa grej, och framför allt vad jag kan skjuta upp till ett annat – bättre – tillfälle. 

Jag – eller snarare vi – gör mer hemma idag. Men det känns inte betungande som förut. Håll i dig – jag kan till och med se fram emot vissa arbetsuppgifter. Jag vet! Det är vansinnigt. Men också oerhört befriande. För första gången i mitt liv har jag ett hem som jag verkligen trivs i och älskar. Som ger mig energi istället för att suga ut den. Trots att det är långt ifrån perfekt.