En gång för längesedan (okej, inte jättelänge sedan men jaja) bodde jag i ett överbelamrat hus och såg ingen utväg. Trots att jag gjorde allt rätt; planerade, avsatte tid, ägnade lördagar, söndagar, lov, semestrar och lediga dagar till att (försöka) rensa, rensa och rensa (nåja, förklarar mer längre ner) så såg jag inget ljus i tunneln. Huset blev inte mindre belamrat. Men jag blev utmattad. Urlakad. Urless.

Varför kom jag ingenstans? HUR kan man ägna så mycket tid och energi åt en syssla utan att den ger resultat? Idag vet jag. Men då, då visste jag ingenting om vad det faktiskt innebär att rensa. För trots att jag ägnade timmar, dagar och helger åt denna PEST OCH PINA -SYSSLA så såg huset fortfarande ut som mess och maniac. Det var till och med så att huset såg ÄNNU VÄRRE ut efter att jag haft en rensarhelg. Högar överallt. Soppåsar i hallen. Släpet fullt och framför allt; gyttjan av saker påminde mig om att det här är omöjligt. Det här går inte.

Kort och koncis lista över vad jag egentligen gjorde (när jag trodde att jag rensade):

• Jag flyttade runt saker
• Jag rev ut saker utan att veta var de skulle ta vägen och
• Jag skapade mer eller mindre distinkta högar av saker att sälja (kanske…) saker att ta tag i (sen…)

Visst var det så att saker också lämnade hemmet under denna tid. Men det märktes liksom inte i det allmänna kaoset. För varje rensarryck hade jag skapat mig ännu större problem. Tröskeln höjdes. Borde jag avsätta ännu mer tid nästa gång? Ska jag ägna hela livet åt att rensa?

Den sista tråkiga tanken, dvs ska jag ägna hela livet åt att rensa, är tyvärr sann. Så länge du har ett behov av saker, och saker kommer in i ditt hem i ena änden, så behöver saker rensas ut i den andra. Man blir liksom aldrig klar med rensningen. Rensningen är ett evighetsgöra. Trist! Men; du överlever! Om du inte gör som jag gjorde, dvs.

Jaha, tänker du och känner dig kanske lite träffad i hjärtat. Hur ska man göra då?

Du ska ta ett djupt andetag, sänka axlarna och sänka ribban. Rejält. Om du är som jag, dvs en lite lagom levnadsglad person som älskar plotter, tingeltangel och dessutom har svårt för att vinka hejdå till grejer (kan vara bra att ha, kan funka om jag syr upp den, kan bli en lampskärm, en duk, en…), då ska du INTE bege dig ut i sociala medier och försöka inhämta tips från diverse damer med hem som går ton i ton och där t- shirtarna ligger prydligt vikta i färgordning i garderoben. Du ska inte ens ”rensa översta lådan” eller dylikt.

Detta är ett exempel på vart en lagom låg ribba ska ligga: Grabba tag i en soppåse, sätt en timer på fem minuter och plocka skräp. Klart.

Om fem minuter plötsligt känns som oceaner av tid; sätt en timer på TVÅ minuter och plocka skräp. Klart.

Efter denna rensningsomgång ska du känna; jaha? Var det allt?

Yes, skriker jag och skickar en kram och en varm applåd. Det var allt! För idag. Imorgon, eller nästa gång du har fem minuter, gör du samma sak igen. Och igen. Och igen.

När skräpet är slut, då tar du en pappkasse, tar ett varv runt huset och kollar; finns det nåt här jag skulle kunna tänka mig att skänka bort? OBS! Här handlar det inte om att vrida, vända, tveka, fundera. Bara låt blicken vandra och när den fastnar på något som skriker Vaaarför är jag kvar i ditt hem? (och du undrar samma sak), då tar du tag i den, lägger den i kassen. Klart!

Vaff… är detta. Tänker du. HUR i hela Hälsingland ska jag få ordning hemma med dessa tips?

Jo, det tänker jag berätta för dig just nu. Du ska inte få ordning hemma. Du ska få ordning i huvudet. Först. Missförstå mig rätt här. Jag menar inte att du är ett nutcase. Poängen jag försöker göra är att du behöver börja träna på att ändra din mentala inställning till att rensa.

Om du (liksom jag) ägnar helg efter helg i gråt och allmän förtvivlan över sakernas tillstånd hemma så har nämligen din oerhört smarta hjärna börjat koppla ihop rensning med tvång, obehag och andra hemskheter. Och din smarta hjärna försöker till varje pris skydda dig från att hamna i detta obehagliga, hemska. Det är därför det är så svårt för dig att rensa. Du (och din hjärna) är liksom förprogrammerade till att ”det här går inte. Det här är hemskt. Jag kan inte”. Du (och din hjärna) vill hellre skjuta upp, glömma bort, gömma undan.

För att bryta den här trista trenden måste du alltså dra upp lite nya kopplingar i skallen. Rensning måste sluta vara = obehag och istället bli = okomplicerat.

Så; nästa gång du ska ge dig på att rensa. Börja smått. Gör nåt litet och enkelt. Och nöj dig där. Låt vetskapen om att ”jag klarade det där” sjunka in en stund’. Nästa dag, eller nästa gång andan faller på, gör du samma sak igen. Nåt litet. Nåt enkelt.

Lycka till!