I mitt förra inlägg presenterade jag två gamla bekanta: Miss Skjuta Upp och Miss Övertänka. Vi hade hängt ihop länge. Miss Övertänka dök upp så fort jag öppnade ett överfullt skåp och skulle börja fatta beslut.

Den där borde du väl kunna sälja?

Den kanske går att laga?

Tänk om du behöver den senare?

Tänk om någon vill ha den? Barnen? Grannen? Grannens barn?

När jag, med miss Övertänkas hjälp, hade lyckats förvandla beslutet om en gammal kofta till en mindre mental statlig utredning kom miss Skjuta Upp till undsättning:

Vet du vad? Vi tar det en annan dag.

Skönt. Tänkte jag. Och stängde skåpsdörren.

Länge tolkade jag det här som ett personlighetsdrag. Jag var helt enkelt oduglig på att rensa. Kanske till och med… lat? På sociala medier kunde jag tydligt se andra människor öppna en garderob, bestämma sig för vad de ville behålla och sedan göra sig av med resten. Det såg enkelt ut. För mig tog det en timme att fundera över om en kofta jag inte använt sedan 2014 kanske trots allt skulle kunna få ett nytt liv om jag bara bytte knappar på den. Oftast åkte koftan in i garderoben igen.

Vad var problemet, liksom. Mitt problem. Varför kunde inte jag rensa som alla clean girls på sociala medier?

Jag ville ju rensa.

Jag ville ha mindre saker. Jag ville kunna öppna skåpen utan att innehållet anföll mig. Jag ville slippa flytta samma högar från stol till säng till golv och tillbaka till stolen igen.

Men ändå – tvärstopp.

Vad jag lärt mig om rensning

När jag står inför verkliga problem – och det här var ett verkligt problem – försöker jag skaffa mig mer kunskap. Jag började helt enkelt läsa på. Eller ja. Grotta ner mig, är en bättre beskrivning. Och jag lärde mig faktiskt ett och annat på vägen. Varning för att det blir lite akademiskt nu men… ja. Sån är jag.

Viljan var som sagt inte problemet. Problemet var att jag, med mina två vänners hjälp, hade blivit väldigt bra på två saker: att övertänka och att skjuta upp. Båda två fick rensningen att kännas betydligt värre än den behövde vara.

Att skjuta upp, prokrastrinering med ett finare ord, handlar inte om lathet. Forskning om prokrastrinering pekar i stället på betydelsen av känsloreglering. Vi människor tenderar att skjuta upp uppgifter som väcker negativa känslor – exempelvis tristess, frustration, osäkerhet, stress eller oro. När vi undviker uppgiften slipper vi också obehaget. För stunden.

Där låg miss Skjuta Upps verkliga talang. När jag stängde garderoben och tänkte jag tar det en annan dag försvann obehaget direkt.

Problemet löst.

Eller, ja.

Garderoben var fortfarande full. Men jag behövde inte känna något kring den just då.

Det här är en ganska effektiv strategi på kort sikt. Så effektiv att hjärnan gärna använder den igen. Nästa gång garderoben öppnades och samma obehag dök upp hade jag redan tränat på lösningen:

Stäng dörren. Gör något annat. Kolla mobilen.

Det här brukar beskrivas som kortvarig humörreglering (short-term mood repair). Eller på vanlig svenska: vi människor prioriterar gärna att må lite bättre nu framför det vi egentligen vill uppnå på längre sikt.

Jag var alltså inte lat. Jag var faktiskt väldigt vältränad – på att skjuta upp.

Miss Övertänka hade en annan specialitet. Hon ville absolut inte fatta ett dåligt beslut – inte jag heller för den delen. Därför skulle varje val analyseras från alla tänkbara håll. Behålla? Sälja? Skänka? Laga? Ge till någon? Kanske barnen? Grannen? Grannens barn?

Du fattar.

Problemet med den här typen av grubblande är att det inte alltid leder till bättre beslut. Oftast leder det… ingenstans. Istället blir tänkandet ett sätt att försöka skapa kontroll över något som känns osäkert eller obehagligt. Och rensning var – för mig – en aktivitet som innehöll mycket osäkerhet och obehag.

Jag skulle inte bara fatta beslut om saker. Jag skulle fatta beslut om presenter jag fått. Människor jag saknar. Hobbyer jag trodde att jag skulle ägna mig åt. En kropp jag kanske skulle kunna få tillbaka, om jag bara gick ner några kilo. Arvegodset. Pengarna jag en gång spenderat på de där hutlöst dyra skorna som visade sig vara för trånga…

Inte konstigt att vissa beslut blir jobbiga, när man tänker på det.

Hur kom jag ur den här sörjan? Såhär i efterhand var det rätt så odramatiskt. Jag började träna på nya saker, på en nivå som passade mig bättre än töm hela garderoben, lägg den på sängen och sätt igång. Jag började helt enkelt träna på det löjligt enkla.

En tom förpackning.

Ut.

En trasig strumpa.

Ut.

En för liten tröja jag inte gillade och inte använt på tio år.

Ut.

Jag började också rensa under kortare stunder. Bytte ut “på lördag ska jag rensa hela garderoben” mot “jag tar fem minuter och rensar bort något som är trasigt”. Och rensning slutade, bit för bit, att betyda

ett jättelikt projekt + hundratals beslut = utmattning = större röra än innan.

I stället började rensning kännas mer som

några enkla beslut + fem minuter = lite mindre saker.

Ju fler gånger jag tränade utan att något hemskt hände, desto mindre dramatiskt blev det.

Och så den kanske viktigaste förändringen: när jag kom till något svårt slutade jag försöka kräva ett beslut av mig själv.

Vet jag inte? Fine. Behåll den då.

Inte redo? Okej. Nästa sak.

Det här låter kanske helt bakvänt. Men för mig blev det här lite mer avspända förhållningssättet som att vända på en hand. Plötsligt började saker faktiskt att lämna huset. I stor skala dessutom.

Med tiden hände också något annat. Beslut som tidigare varit svåra blev enklare. Jag hade fått mer erfarenhet. Jag hade bättre koll på vad jag använde, vad jag tyckte om och hur jag ville att mitt hem skulle fungera.

Jag hade tränat min rensmuskel.

Så hur gör man slut med miss Skjuta Upp och miss Övertänka?

Tyvärr kan jag inte bjuda på någon dramatisk scen där jag kastar saker genom fönstret, byter lås och går vidare med mitt liv. De dyker fortfarande upp hemma hos mig ibland. En och en eller båda två. Men numera har de betydligt mindre att säga till om.

Det här är vad jag gjorde:

1. Jag slutade börja med det svåraste

I klartext: Träna på beslut du redan kan fatta. Skräp. Trasigt. Sådant du definitivt inte vill ha. Du behöver inte börja med mormors servis.

2. Jag gjorde så lite som möjligt så att uppgiften inte kändes som ett hot

Fem minuter räknas. Två tröjor också. Målet är inte att bli klar. Målet är att våga börja.

3. Jag slutade innan energin tog slut

Om varje rensning slutar med att du är helt utmattad och hemmet ser värre ut än innan är det ganska rationellt att inte vilja göra om det. Spara på energin så att du har lite kvar imorgon också.

4. Jag lät de svåra besluten vänta

Att inte kunna bestämma sig om en sak betyder inte att du är misslyckad. Gå vidare till nästa enkla grej istället. Tids nog kommer det svåra också att kännas enklare.

5. Jag klappade mig själv på axeln över vad jag faktiskt gjort

Fem saker som lämnat hemmet är fem saker mindre än vad jag ägde igår = framgång.

Och kanske det viktigaste:

Jag slutade använda mina svårigheter som bevis för vem jag är.

Jag trodde länge att mitt stökiga hem berättade något om mig. Att jag var lat. Odisciplinerad. Dålig på att hålla ordning. Det var inte sant. Jag hade bara ägnat väldigt många år åt att träna på fel grejer; att skjuta upp och att övertänka. När jag började träna på något annat förändrades också mitt hem.

Vi har alltså inte gjort slut med varandra, miss Sjuta Upp, miss Övertänka och jag. De kommer nog alltid vara en del av mig, även om vi umgås betydligt mindre nuförtiden. Och på nåt sätt känns det helt okej.

Gamla vänner är ju på något vis också vänner – även om man inte längre passar ihop.