Du står i ett överbelamrat hem. Varje byrå, garderob, köksskåp är överfulla. Dina saker letar sig hela tiden ut på bänkar, bord och golv. Du vet att du behöver rensa. Du vill rensa. Men det går inte. Varje försök slutar med högar på golvet och eviga grubblerier kring

• Borde jag behålla den här saken?
• Borde jag sälja?
• Den här koftan skulle jag kanske kunna laga?

Du stuvar om grejerna. Köper nya lådor att stoppa dem i. Köper en ny hylla att stoppa lådorna på. Men det blir inte bättre hemma. Det blir aldrig bättre.

Känner du igen dig?

Det där var jag för två år sedan. Kanske är det du just nu. Kanske står du mitt i ett hem som kantrat, som är övermäktigt, som känns som att det äter dig levande. Det gjorde i alla fall mitt hem. Ändra fram tills jag började göra saker annorlunda.

Låt mig introducera två nära vänner som följt med mig under hela mitt vuxna rensarliv men som jag numera gjort slut med. Inte över en natt, ska tilläggas. Det tog lång tid att bryta bekantskapen med dessa kompisar, eftersom de varit en så stor del av mig under så lång tid. Jag kallar dem miss Skjuta Upp och miss Övertänka.

Miss Skjuta Upp hade en helt otrolig förmåga att hela tiden övertala mig till att ta saker sen. Trots att jag egentligen ville sätta igång direkt. Men så fort jag försökte blev jag överväldigad. Jag visste inte vart jag skulle börja. Varje överfullt skåp fick tankarna att börja krulla sig i huvudet på mig. Bara tanken på att rensa väckte obehag. Då kom miss Skjuta Upp – som en räddande ängel – och sa; ”vi tar det där sen. En annan dag, när du har mer energi”.

Sagt och gjort, jag stängde skåpet, lade mig på kökssoffan och stirrade upp i taket istället. Eller snarare, stirrade på mobilen. Känslan var… inte helt bekväm? Trots att jag kommit överens med både mig själv och miss Skjuta upp om att vi skulle påbörja projekt köksskåp en annan dag kände jag mig fortfarande stressad, ångestladdad nästan. Jag visste ju att en annan dag aldrig skulle komma. Jag visste att en annan dag skulle jag stå framför samma skåp, känna samma handlingsförlamning och återigen skjuta upp.

Här är det läge att presentera min andra före detta vän – Miss Övertänka. Det var nämligen hon som gärna klev in precis när jag öppnade det där skåpet, eller en låda i byrån, eller en gammal ouppackad flyttkartong. Så fort jag försökte bestämma mig för om något skulle säljas eller skänkas eller (gud förbjude) slängas hoppade miss Övertänka fram bakom ryggen på mig med ett förmanande finger i luften

– Hallå, tänkte du verkligen slänga den där koftan? Den kan man ju laga?

– Hallå, ska du verkligen skänka bort den där kassen med kläder, den borde du väl kunna sälja?

– Hallå, den där tavlan har ju hängt hemma hos din farmors farmor, ska du verkligen göra dig av med den?

– Hallå?

– Hallå?

Och jag lyssnade. med stora öron. Hon hade ju rätt. Den där koftan skulle kunna lagas, hålet var ju pyttelitet. Syntes knappt. Kassen med kläder skulle man kanske kunna få lite pengar för – skulle det inte vara nån loppis för barnkläder i Mariefred nästnästa helg? Och tavlan, som gått genom släkten i generationer… Herregud vad tänkte jag på?

Tillbaka med koftan i garderoben. In med klädkassen i nån skrubb i väntan på den där loppisen för barnkläder i Mariefred. Tavlan… ville jag inte ha uppe på väggen. In med den i boden. Nu var miss Övertänka nöjd och tyst igen. Och mitt hus var lika fullt med pryttlar som innan.

Förstå mig rätt här. Dessa två var verkligen mina vänner. Det kändes tryggt att vara med dem. Miss Skjuta Upp hjälpte mig när jag blev överväldigad. Klappade mig på axeln och sa; vi tar det sen. Och miss Övertänka hjälpte mig att inte ta förhastade beslut. För tänk om

Tänk om jag skulle sakna den där koftan? Tänk om jag skänkte bort en massa barnkläder som egentligen kunde gjort mig rik som ett troll? Och vad skulle släkten säga om de fick reda på att jag skänkt bort gammelfarmors tavla som ingen annan i släkten ville ha?

Så där höll vi på, vi tre. I en evigt pågående loop. Det hände ingenting hemma. Och någonstans djupt inom mig började jag känna att det här går inte längre. Jag måste skaffa nya kompisar.

Men hur?