Blunda en stund och tänk dig in i följande scenario;

Du sitter ensam i köket och stirrar på ett belamrat köksbord. En hög med gamla tidningar, gammal post, ny post, oöppnade kuvert, en halvvissen bukett från i helgen, ett par läsglasögon, nej – två par läsglasögon varav det ena paret har blivit lite… skevt på senaste tiden. Och sen, en kaffekopp, brödsmulor från frukosten, ett par simglasögon (hur hamnade dem där?), en kofta slängd över en av köksstolarna, en karaff med vatten med blomfluga i, en till hög med gamla tidningar…? Ytterligare en kaffekopp, ett halvt urdrucket saftglas…

För tre år sedan var detta mitt köksbord och blotta synen av det fick mig att tänka en endaste sak:

Jag tar det… sen.

Dum tanke jag vet. Särskilt eftersom hela huset var fullt av områden att ta… sen. För tre år sedan hade jag svart bälte i att skjuta upp saker som tillhörde hemmets sfär. Jag var trött, och jag blev definitivt inte piggare av att stirra ut över köksbordet. Eller tvättstugan. Eller soffan i vardagsrummet.

När ”sen” väl kom, oftast på lördagar i samband med DEN STORA LÖRDAGSSTÄDNINGEN, fick jag ägna hela dagen åt att ta tag i allt det där som lämnats kvar till sen. Det var inga roliga lördagar kan jag säga. Det var spott och fräs och aggressioner och sura miner hemma. Det var dammsugaren fram och NU SKA DET MINSANN. De där lördagarna kostade på. Det där var, såhär i efterhand, världens sämsta sätt att spendera en lördag på. Men jag visste liksom inget annat.

Slö och slapp tänker du kanske. Brist på rutiner och allmänt hyfs. Ja jo. jag kan hålla med. Förutom det där med slö och slapp. Allmänt hyfs har jag nog också, när jag tänker efter. Men rutiner, det hade jag inte. Eller såhär; jag hade försökt att skapa rutiner. Men de fungerade inte.

Om ditt hem aldrig har sett ut som mess och maniac så tror jag att det är svårt att riktigt förstå vad det är som gör att man konsekvent väljer att skjuta upp istället för att ta tag i. Om ditt hem ser ut som mess och maniac så tror jag däremot att du kan känna igen dig.

Varje vecka, ungefär runt onsdag – torsdag, kantrade mitt hem över från ”hyfsat okej” till ingrott hoarderhouse. Och när hemmet väl förvandlats till ingrott hoarderhouse så visste jag inget annat sätt att få ordning på det än att

• vänta tills på lördag eftersom
• DEN STORA LÖRDAGSSTÄDNINGEN skulle ställa allt tillrätta igen

Den stora lördagsstädningen var min rutin. Punkt. Och eftersom den stora lördagsstädningen sög ut exakt all energi jag hade att lägga på städ, plock och rens så gruvade jag mig in i det längsta för att göra något av det igen. Hela veckan, eller åtminstone från onsdag – torsdag, gick åt till att försöka undvika det enorma obehag det innebar att städa/plocka/rensa.

”Plocka lite varje dag”?

”Gör det nu istället för att skjuta upp”?

Den typen av ”råd” hjälpte inte mig någonstans. Inte då. ”Plocka lite varje dag” gjorde absolut ingen skillnad i mitt överbelamrade hem där varje hörn var fyllt av saker som ”borde göras nu” istället för att skjutas upp. Jag var helt överväldigad av allt som borde plockas och borde göras. Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Varje onsdag/torsdag kändes som att vara ny på jobbet – utan instruktion.

Tänk dig att vara ny på jobbet varje vecka. Tänk dig att vara ny på jobbet med en molande känsla av att du borde sätta igång men ingen har berättat för dig vad det är du ska sätta igång med, och hur det ska göras. Det var mitt hemmaliv det.

Så här i efterhand får jag ge mig själv helt rätt. Jag visste inte vad jag skulle göra, och hur, för att det skulle funka för mig. Jag försökte imitera allsköns städgurus på sociala medier som torkade redan rena diskbänkar och dammade golvlister som om det vore den enklaste sak i världen. Folk med luftiga linnelakan i samma ton som väggfärgen. Problemet var att jag är inte som dem. Torka rena diskbänkar är liksom inte min liga. Jag är korpen, i jämförelse. Men jag försökte spela i VM.

Hur gör man då, om man är en enkel korpenspelare? Jo man måste faktiskt ta lite varje dag. Men framför allt måste man försöka göra det enkelt för sig, så enkelt att till och med den virrigaste hjärna kan komma ihåg vad som behöver göras. Man måste bryta ner det svåra och obehagliga i väldigt små portioner. Och ha stor respekt för att hemmet, och en själv, inte kan förändras på en dag. Man behöver börja klappa sig själv på axeln för de saker som faktiskt blev gjorda, istället för att stirra sig blind på allt det som är kvar. Och framför allt; man måste börja gilla sig själv och sitt stök lite mer.

När jag rensar tar jag – bokstavligen – ett papper i taget. Jag ser till att ha en kasse för släng och en kasse för skänk nära till hands, så att jag slipper springa runt. Jag försöker hitta en plats för mina saker, och om den platsen jag valt redan är full så tar jag bort något. Jag sätter en timer, för jag vet att jag klarar att plocka eller rensa i fem minuter. Men utan timer blir fem minuter lätt fyra timmar. Vilket leder till att jag blir dränerad. Vilket i sin tur leder till att jag inte orkar plocka eller rensa på flera dagar.

Idag har jag ett hem som fortfarande är lite stökigt och lite överfullt på sina ställen. Men jag älskar det. Mitt hem ger energi istället för att suga musten ur mig. Och allt började med små, små steg. Ett papper och en ny rutin i taget.