Jag trodde länge att det var bostaden som var orsaken till att det såg ut som det gjorde hemma hos mig. Disken växte i handfatet eftersom jag inte hade någon diskmaskin. Hade jag bara haft en tvättmaskin i lägenheten så skulle tvätten vara under kontroll. Med en till garderob skulle mina kläder inte ligga spridda över sovrummet. En större hall med bättre förvaring skulle definitivt lösa problemet med att jag snubblade över skor och annat bråte varje gång jag klev innanför dörren.
Så; jag flyttade. Flyttade igen. Flyttade igen. Hamnade till slut i en tvåplansvilla med både källare och vind. Disken växte fortfarande i handfatet. I tvättstugan (och på andra ställen) låg tvätten i drivor. Newsflash: det var inte boplatsens fel att det såg ut som det gjorde hemma hos mig. Det var jag som skyllt på förutsättningarna istället för att faktiskt göra det som behöver göras.
Min tvätt blev inte tvättad av att jag drömde om en egen tvättstuga. Inte heller försvann disken från handfatet bara för att jag hade en diskmaskin. Jag fick ordning på disken och tvätten genom att skapa rutiner för disk och tvätt. Trist var det, men inte i närheten av lika tråkigt som att inte ha rena strumpor eller att ha ett kök som sex dagar av sju såg ut som ett slagfält. Och när jag nu (äntligen) accepterat att min garderob är den garderob jag har (dvs – där ska alla mina kläder få plats) så får de plats. För jag har rensat och anpassat mängden kläder efter det utrymme jag faktiskt har – inte det utrymme jag drömmer om.
Mammas Klutter 