Mammas Klutter

Nu kommer vi in på finliret. Dvs, det som är kvar när det enkla redan är utrensat. Alltså de saker som faktiskt kanske ska vara kvar. Och pryttlarna och tingeltanglet som är riktigt svårt att rensa ut. 

Under mina tidigare rensningsförsök har jag haft en förkärlek för att knö in saker därhelst de fått plats. Eftersom jag gärna velat behålla så mycket som möjligt. Ett tips; gör inte det. Försök att utgå från storleken på din behållare istället. Du vet, det utrymme jag har är det utrymme jag har osv. 

En konsekvens av att knö in saker lite här och där blir att de blir svårare att hitta. Tidigare har jag då, när jag försökt att ta tag i de där högarna som jag shufflat undan ovanpå garderoberna i hallen, tänkt på vart saker borde vara. Dvs, vart andra stoppar liknande ting. Ännu ett tips; gör inte det heller. Utgå från vart du skulle leta om du behövde just den här tingesten som du håller i handen. 

Ofta är det ganska enkelt. Kökspryttlar hittas enklast i köket, kläder i garderoben. Men sen har vi alla de här mellangrejerna. Batterier. Ljus. Säsongskläder med tillhörande attiraljer. Frimärken och kuvert? 

I tidernas begynnelse shufflade jag in just frimärken och kuvert i en låda i ett rullbord i vardagsrummet. Där har de blivit kvar. Trots att jag vid upprepade tillfällen försökt byta plats på dem. Nuförtiden har vi till och med ett arbetsrum som lämpligen skulle kunna ha en låda för frimärken och kuvert. Varför har jag dem inte där istället?

Svar: Ingen letar efter frimärken och kuvert i arbetsrummet. Lådan i vardagsrummet har liksom blivit den befästa platsen för just frimärken och kuvert. Och det är helt okej. Målet för ens förvaring är inte att den ska a) se snygg ut eller b) fungera för någon annan. Målet med förvaringen är att den ska funka för mig. Alltså behöver jag ta en liten stund att fundera på; 

Vart skulle jag leta efter just den här grejen som jag håller i min hand?

Här gäller det att få fatt i sin intuition. Den kan vara ganska svår att hitta till en början. Men, blunda, koncentrera dig. Och lägg grejen på det första ställe som dyker upp i ditt huvud. Tro mig, du har en inre logik för detta. Det gäller bara att hitta åt den.

Nu har jag hållit på med de här övningarna ett tag, och mina saker har faktiskt blivit lättare att hitta. Eftersom jag lagt saker där jag letar efter dem. Ibland kan svaren bli rätt så konstiga, som i fallet med våra frimärken och kuvert. Men det är bara att gilla läget.

Så. Jag går med mina frimärken och kuvert till lådan i vardagsrummet. Och upptäcker att den redan är full. Det här hände mig typ varje gång när jag påbörjade rensningsresan. Inte med just frimärken och kuvert, men med mycket annat. Hyllan för kaffekoppar blev till exempel full i flera omgångar. Då gäller det att tillämpa principen “en in, en ut”. Jag kommer skriva mer om “en in, en ut” längre fram, eftersom jag tidigare missförstått begreppet grovt. Men i alla fall. Om jag verkligen vill behålla kaffekoppen jag håller i handen så behöver någon annan kopp på kaffekoppshyllan maka på sig och hamna i säljlådan eller skänkakassen istället. Så där får man hålla på.  

Nästa steg i den här processen är när man kommer till en grej som man inte har den blekaste aning om vart den hör hemma. Dvs, när jag ställt mig den första frågan “om jag behövde tre liter refill till såpbubblor, vart skulle jag leta efter det?” Blankt. Huvudet ger inga svar. Det har ännu inte slagit mig att barnen slutade blåsa såpbubblor för tre år sedan men jaja. Nu står jag här med tre liter såpbubblerefill i handen och undrar vart den ska ta vägen? Och får inga svar. Då får man ställa sig den andra frågan.

Om jag behövde tre liter refill till såpbubblor, skulle jag då veta att jag hade det hemma? 

Svaret på den frågan är nej, nej och åter nej. Jag blev ju genuint överraskad när jag just hittade fyra såpbubbleförpackningar och en treliters refill i proppskåpet. Hade jag behövt såpbubblor hade jag med största sannolikhet åkt och köpt nytt. Såpbubblerefillen ska alltså inte bo hemma hos mig, eftersom jag aldrig hade letat efter den från första början.

Svårt, jag vet. Här kommer en massa jobbiga känslor in. Som handlar om “bra att ha”, eller att det är kapitalförstöring/miljöförstöring osv att göra sig av med fullt funktionella och ofta oanvända saker. 

Jag kan säga nåt positivt om det här ändå. När man gjort sig av med såpbubblerefillen, de där fyra osprättade förpackningarna med värmeljus, och det där “roliga racketspelet” som slank ner i korgen förra sommaren men som sedan aldrig använts. Då blir man ganska trött på att handla. Man blir helt spyfärdig på sig själv och sitt shoppande. Jag blev det i alla fall. 

Efter att ha gjort mig av med kasse efter kasse med saker som aldrig använts och saker som glömts bort så har min lust att släpa hem nytt minskat radikalt. Att bita i det sura äpplet och faktiskt göra mig av med helt nya grejer har gjort mig mer miljövänlig än när jag behöll allt och fortsatte fylla på med mer eftersom jag inte visste vad jag hade hemma från början. 

Det här kommer bli ett långt inlägg känner jag. Så, en kort tillbakablick. Två frågor:

• Om jag behövde den här grejen, vart skulle jag leta efter den då

Samt, om den första frågan inte har något svar;

• Om jag behövde den här grejen, skulle jag då veta att jag hade en hemma?

Nu kommer vi till det riktigt, riktigt svåra. Nämligen det där som man kanske inte behöver, och som man inte heller vet exakt vad man har. Foton. Minnen. Diverse tingeltangel som är vackert och fint men som av någon anledning hamnat i nåt överfullt skåp någonstans.

Det gäller att skapa behållare för sådant också. 

Jag har gjort det enkelt för mig. Ett skåp hemma, tidigare kallat mardrömsskåpet, håller just nu på att förvandlas till en behållare för fina saker och minnen. Det vill säga, jag har skapat ett utrymme för sånt jag varken letar efter eller ens riktigt vet att jag har. Men jag vill ändå ha kvar de där sakerna. 

Nu vet jag vart jag ska ha dem. Allt är samlat på ett och samma ställe, och dessutom på en yta som inte användes till något vettigt innan. Och det här är viktigt. Det går inte att fylla sitt hem med fina saker och minnen om det innebär att det man använder varje dag inte får plats. Här får man göra någon slags överslagsräkning. Det man använder har förtur. Alltid. Så, när man rensar behöver man se till att dessa saker hittar ett hem först. Fina saker och minnen är fortsättningskursen. Låt dem vara så länge, om du precis har börjat. Foka på köket istället. Eller hallen.

Men i alla fall. Om jag behöver titta på mina minnen eller hugga nån fin sak så vet jag precis vart jag ska leta. Men jag kommer inte kunna behålla allt. Alldeles snart är lådan för minnen full. Om jag hittar fler minnen, till exempel i boden, då kommer jag att behöva ta bort något ur minneslådan för att få plats med något annat. 

Som sagt, sådär får man hålla på.

Kanske är det så att man måste nå sin botten för att riktigt kunna ta tag i sina problem. I varje fall var det så för mig när det kom till mitt livslånga problem med stök och bök. 

Min botten nåddes för två år sedan. Det var då som jag successivt började inse att jag var tvungen att göra något riktigt radikalt för att komma tillrätta med sakernas tillstånd hemma hos mig.

Kort recap över sakernas tillstånd: Vi hade alltså flyttat från vårt radhus i storstaden, till vår sommarstuga. Tanken från början var inte att vi skulle bosätta oss i sommarstugan, utan att vi skulle köpa något inne i närmaste stad. Men så trivdes vi så fruktansvärt bra i sommarstugan. Hela skälet till att vi flyttat från första början var den där ångesten vi känt varje söndag när bilen skulle åka mot stan igen.

Vi trivdes inte i stan. Vi hade växt ur stan. Varför skulle vi egentligen bosätta oss i en ny stad? Så. Vi flyttade alltså in i sommarstugan. Och blev kvar. Knödde in allt överblivet möblemang och de ouppackade lådorna i bodar och gästhus. Stängde dörren och tänkte attvi tar det sen. Bara det att sen kom aldrig.

Första åren gick det ändå relativt okej. Jag gjorde en rens i gästhuset inför ett långväga besök och fick undan det värsta (alltså, jag knödde in ännu mer i bodarna). Sen blev ena boden bastu. Då blev det ett par vändor till ÅVC. Mycket av det som var skräp, och det som var ge bort- saker, hade alltså redan lämnat oss när jag såg min botten.

Men så bestämde sig äldste sonen och sambo för att också lämna stan. Och flytta ut i vårt gästhus. Väldigt trevligt med grannar, trevliga grannar dessutom. Men för mig blev det riktigt sjåigt. Allt som var kvar i gästhuset, som nu var tvunget att flytta ut, var saker jag ville ha kvar. Till och med saker jag måste ha kvar. 

• Vi förvarade våra vinterkläder, skidkläder och vintertäcken i gästhuset.
• Jag förvarade större delarna av min precious samling av keramik och porslin i gästhuset.
• Våra lådor med minnen och diverse osorterat men hyfsat nödvändigt låg i gästhuset. 
• Alla överblivna möbler, som inte fått plats i huset men som jag ändå älskade, stod i gästhuset.

Förvaringsmöjligheterna i det stora huset är ganska begränsade. Vi hade visserligen smällt upp tre garderober i hallen, i ett utrymme som tidigare varit tvättstuga. Men dessa var redan fulla. Mestadels med mina grejer, ska tilläggas. Nu skulle (bland annat) vinter- och skidkläder plötsligt få plats där. 

Första lösningen blev den gamla vanliga, dvs att köpa mer förvaring. Vi smällde upp en byrå i vårt lilla sovrum och fyllde den. Puh! Nu fick alla kläder (typ) plats. Garderoberna var smockfulla, men, det gick. Om man bortsåg från det faktum att det var så fullt att jag inte riktigt kunde se vad jag hade för kläder.

Att inte riktigt kunna se vad man har för kläder är rätt så problematiskt. Det som händer när man inte riktigt kan se vad man har för kläder är att man använder samma kläder dag ut och dag in. Det som också händer om man har en överfull garderob är att man försöker hitta på “smarta lösningar” för att kunna knö in så mycket kläder som möjligt. 

Ett exempel på “smart lösning” som jag uppfann under den här tiden var att stapla alla stickade tröjor ovanpå varandra i ett smalt utrymme högst upp i garderoben. Det såg okej ut så länge tröjorna var vikta. Det funkade inte särskilt okej eftersom varje gång jag försökte dra ut en tröja så rasade tornet av tröjor antingen framåt eller bakåt. Detta eviga rasande ledde till att jag, om tröjorna rasade framåt, dvs ut på golvet, snabbt knödde in dem igen. Om tröjorna rasade bakåt lät jag dem ligga. 

Efter en inte alls lång tid hade jag således, istället för ett torn av vikta tröjor, ett nystan av ovikt stickat. Stickat blir också skrynkligt, visste du det? om det ligger i en hög dvs. Jag hade alltså en hög av ovikta, skrynkliga stickade tröjor högst upp i min garderob. Tillsammans med en annan, “smart lösning”. Dvs byxlådan.

Har du en byxlåda?

Hur fungerar den för dig?

Jag kan berätta hur min byxlåda fungerade. Min byxlåda bestod av en trådback. I trådbacken ovanpå byxlådan hade jag en likadan låda för kjolar. Båda två så högt upp att jag var tvungen att sträcka mig efter dem. Trådbacksformatet gjorde visserligen att jag typ kunde se litegrann av vad som fanns i dem. I vart fall det som låg längst fram. Plus att jag hade långt mycket mer byxor än kjolar, så några byxor fick flytta in med kjolarna.

Vad händer med byxor som ligger i lådan för kjolar? Rätt svar; man glömmer bort dem. 

Vad händer generellt med vissa typer av byxor om de ligger packade i en låda istället för att hänga på en galge? Rätt svar; de blir skrynkliga.

Jag hade alltså skapat mig en garderob där det a) inte gick att se vad som fanns samt b) det mesta blev skrynkligt eftersom det förvarades på ett rätt så dåligt sätt. 

Ungefär här fladdrade det förbi en underbart söt liten japanska i mitt flöde som pratade om att det man verkligen älskar sprakar av glädje när man håller i det. Samma japanska visade på fantastiska viktekniker. Det som slog an en särskild sträng hos mig var att genom att vika alla kläder prydligt så kunde man få plats med så mycket mer och samtidigt se allting när man drog ut en låda.

Detta måste vara lösningen på alla mina problem tänkte jag och bockade av en lördag i kalendern när jag äntligen skulle komma tillrätta med min garderob. 

Lördagen kom. En familjefri lördag dessutom. Jag skulle bara vara hemma själv och äntligen rensa och organisera. Förväntansfullt satte jag på en ljudbok, tog ett andetag och rev ut allt. Inklusive vinterkläder, mössor, halsdukar, underkläder, strumpor. ALLT. Pga så sa hon japanskan att man skulle göra. Man skulle liksom se sitt överflöd. Och nog såg det flödigt ut. Hela vardagsrummet flödade av kläder. Nästan så att man blev… överväldigad.

Nåja. Jag tog upp det första plagget och tryckte det mot bröstet. Det sprakade…

Ingenting?

Jag tittade på plagget. En urväxt kavaj av fint märke. Nästan oanvänd pga urväxt. Men ändå. Om den inte vore urväxt så skulle den vara jättefin på mig. Den var jättefin då när jag kunde ha den. Plus att jag inte riktigt kunde hitta energin för att sälja den. Kanske en annan dag. Jag lade kavajen i spara- högen och fortsatte med nästa plagg. 

Väldigt varm och gosig dunjacka som också var snäppet för liten och dessutom fått en stor fläck på framsidan. Höll den mot bröstet. Det enda som sprakade av den var känslan av att jag borde köpt en större jacka från början. Men min egentliga storlek fanns inte på rea då jag köpte den. Min tanke där och då, när jag köpte den, var att jag tjänat åtskilliga tusen på att köpa en jacka som bara var snäppet för liten. 

Kan man förresten tvätta dunjackor i tvättmaskinen? Tänkte jag. Beslutade mig efter en stund att lägga dunjackan i tvättkorgen. Oj, vad plats den tog. Vidare till nästa plagg.

Otroligt fin puderrosa klänning som också blivit snäppet för liten men som varit med mig på massa roliga tillställningar. Vad sprakade den? Jo men ändå nåt som påminde om glädje. Glädje över alla roliga tillställningar. Vi två hade verkligen haft kul tillsammans. Klänningen var definitivt en behåll. 

Så där höll det på. Hela förmiddagen. Runt fem tittade jag förskräckt på klockan. Snart skulle familjen komma tillbaka. Vardagsrummet var fortfarande belamrat med kläder. Ingen vikning hade blivit gjord. Jag skalade av det värsta, dvs ytterplaggen, och hängde tillbaka dem i garderoben i väntan på nästa gång jag skulle ha möjlighet att ta tag i dem. Gjorde en mental notering till mig själv om att avsätta tid för ännu en helg. Sen gav jag mig på t- shirtarna.

Enligt den här fruktansvärt söta japanskan ska man kunna vika t- shirtar på ett sätt som gör att de liksom står av sig självt. Sen ska man stapla dem, rad efter rad, efter varandra så att man ser alla t- shirtar på en gång när man drar ut sin t- shirtlåda.

Själva vikningen lyckades jag inte alls med, trots idoga försök. Jag är liksom ingen vikare. Har inga naturliga anlag för vikning, ens i dess simplaste former. Detta var överkurs för mig. Jag gjorde ändå någon slags halvmesyr och fick till små paket i olika former. Döm om min förvåning när jag stoppade ner dessa små paket i min t- shirtlåda och inte ens fyllde halva. Jag skulle alltså kunna köpa lika många t- shirts utan att lådan ens skulle kännas överfull? Magi! Tänkte jag.

Det som hände med t- shirtlådan var dock att alla t-shirtar rasade. De kunde varken stå av sig själva, eller stöttas upp av sin granne (eftersom de var för få), så hela idén med att kunna se alla t- shirtar uppifrån kollapsade framför mina ögon. Gjorde en mental notering till mig själv om att köpa fler t- shirts och PANG där kom familjen innanför dörren. Dags att börja med middag.

Kläderna som jag inte lyckats ta mig an, dvs merparten av kläderna, låg kvar på soffan i vardagsrummet. Jag vill minnas att vi den där första kvällen satt i en soffa, full av kläder som bara sköts lite åt sidan så att vi fick plats. Det jag definitivt minns är att klädhögen senare hamnade på golvet i sovrummet. Och låg där. Den osade ångest. Hela garderobsprojektet fick det att knyta sig i magen på mig. Jag hade inte blivit av med någonting. Varenda plagg jag tagit tag i sprakade på en frekvens som för mig var väldigt svår att tyda. Och de kläder som verkligen skänkte mig glädje var de jag hade minnen tillsammans med. Vilket inte är samma sak som att det är kläder man använder. 

Gick det en vecka kanske? Innan jag pulade tillbaka plaggen i garderoben igen. Nu var de i värre skick än innan. Skrynkliga och fulla med katthår. T- shirtarna som jag lyckats vika till paket hade i takt med att jag rafsat runt bland dem förvandlats till samma status som innan, dvs en klädboll. 

Här hade jag kunnat rycka på axlarna och konstaterat att den där japanskans metoder inte var för mig. Men jag gjorde inte det. Jag gjorde faktiskt ytterligare försök till att ta ut allt och känna vad som fick det att sprattla och inte. Jag försökte vika, försökte hålla ordning. Men lyckades inte. 

Vad var det för fel på mig?

En gång i tiden var mitt hem ett stort slott (nåja) fullt av uppskjutet prokastrineringsklutter. Det drällde verkligen. I varje hörn. Då är det lätt att tänka inte idag och stänga dörren/se åt ett annat håll. För vissa fungerar det alldeles utmärkt. Vissa kan gå obrydda genom högar med saker och skräp utan att det bekommer dem det minsta. Saker i hörnen innebär inget energiläckage. Om du är en sådan person; grattis. Du behöver förmodligen inte mina råd. 

Mitt problem var dock att jag inte trivdes med att ha det stökigt runtomkring mig. Tvärtom. Jag blev galen av det. Inte för att jag är någon pedant utklädd i en slarvmajas klädnad. Jag blev galen för att a) saker överallt gör mig överväldigad, stressad och trött i en konstig, oskön mix samt b) saker överallt gör att jag aldrig hittar det jag letar efter. 

Om det är något jag verkligen hatar så är det att leta. Jag riktigt känner hur energin rinner mellan fingrarna bara jag skriver om det. Exempel; jag gillar att pyssla. Med allt möjligt. Men om jag ska börja pysslet med att leta efter penslarna, garnet, den där svarta pennan med smalt stift, det där pappret jag köpte i japan- butiken osv osv. Då dör min lust. Och då sätter jag mig i soffan och scrollar istället. 

När jag försökte ta tag i stöket gjorde jag det på ett sätt som – för mig – var högst olämpligt. Jag rev ut allt. Pga så gör “alla”. Sen försökte jag efter bästa förmåga att börja sortera. Det gick sådär.

Ofta blev jag sittande med någon liten grej som jag inte alls visste vad jag skulle göra med. Alternativt försökte jag vara effektiv genom att börja stuffshifta, alltså tömma ett skåp och samtidigt fylla ett annat med grejerna som jag tömde ur det första skåpet.

Helt plötsligt så hände livet, dvs nån ramlade, nån blev hungrig eller diskmaskinen började pipa och jag blev avbruten. Mina försök till att rensa ledde alltså till att det såg värre ut efter än innan. Jag fick liksom ingen effekt av det hela. Jag fick inget flow. Alls.

När jag senare fick tag på boken som förändrade mitt stökiga liv, skriven av profeten Dana K White (se länk i vänsterspalten eller högst upp om du sitter och scrollar på mobilen), blev jag typ hänförd av det hon förkunnade om hur man tar sig an sitt klutter. Nämligen

Gör det enkla först. 

Är det inte svårare än så? Tänkte jag. Och testade. Och fick ett sånt där halleluja- moment som annars bara troende och Kishti Tomita får. Jo! Det är helt sant. Jag såg ljuset. Klutterljuset. 

Genom att ta ett djupt andetag, kolla in i valfritt rum/skåp/hög och bara fokusera på det enkla kunde jag börja dissikera mängden av pryttlar och tingeltangel och göra om dem till mindre bitar som gick att faktiskt ta sig an. Jag behövde inte längre ta ut allt. Jag behövde bara ta bort det som var enkelt. Till att börja med.

Vad är enkelt? Skräp. Skräp är väldigt lätt att göra sig av med. 

Det är så att säga själva definitionen av skräp. Skräp är sådant som man direkt kan lägga i sopen eller återvinningen utan att tänka två gånger medan man gör det. Det kan vara kolapapper, öppnad post utan viktigt innehåll, trasiga pennor, en tom kryddburk, intorkat nagellack. Dvs allt som man känner att man utan möda eller stort besvär kan göra sig av med. Det är enkelt. 

Vad finns det mer som är enkelt? Det som mrs White kallar för duh- donations. 

Jag hittar inte någon översättning som ligger lika bra i munnen. Men det är alltså grejer som inte är skräp, men som på samma enkla sätt kan glida ner i skänka- kassen istället för sopen. Ett par urvuxna skridskor. En mössa som ingen använder pga sticks. Den där silltallriken som jag vann på julklappsspelet förrförra julen och som stått längst in i vitrinskåpet av oklar anledning. Jag äter inte ens sill?

Finns det ännu lite mer som är enkelt? Jo, det finns det faktiskt. Nämligen saker som egentligen bor någon annanstans. 

Här menar jag alltså saker som faktiskt redan har ett hem.¹ Till exempel den där saxen. Den bor ju i lådan högst upp i lådhurtsen i köket. Jag går dit med den. Tar samtidigt med mig det där halvfulla glaset med vatten på samma och ställer det i diskmaskinen. Och mina fingervantar, hur nu de har hamnat här. Fingervantarna tar jag till lådan för vantar i hallen. Osv. Det är också enkelt. Det går i ett nafs.

På det här sättet, dvs genom att börja varenda rensning med att titta efter a) skräp b) saker att ge bort samt c) saker som bor någon annanstans har jag, sakta, lyckats med att både hyvla ner mängden saker samt gå vidare till det som är lite mer besvärligt. 

I takt med att fler och fler saker lämnat mitt hem, och att fler och fler saker hittat sitt hem, har rensning blivit till en snabb grej. Nåt jag gör lite av hela tiden. Rensning är inte längre förknippat med skjuta upp och avsätta tid. Framför allt är inte rensning = ångest. Inte längre.

En dag med lite energi tar jag fem minuter och tittar efter skräp och andra lätta saker. En dag med lite mer energi går jag på de tuffare puckarna.

Och eftersom jag aldrig längre tar ut allt så kan jag avbryta när som helst. Jag behöver bara stänga skåpet. Eller dörren. Där bakom ser det lite bättre ut än när jag började. Inga märkliga högar eller grejer på golvet. Bara – lite mindre skräp. Lite mindre saker rent generellt. Inte klart, men bättre. Avsevärt bättre. Det är allt som behövs. Bättre = bäst. Halleluja!  

De tuffare puckarna ja. Min garderob, till exempel. Vi kommer till den. Men först – lite om kontainerkoceptet. I nästa inlägg.  

1. OBS! Ej att förväxla med grejer som borde bo någon annanstans men där man inte riktigt vet vart någon annanstans är.  ↩︎

Jag förut (frustrerad röst): Nu är bodarna helt fulla, det går inte att öppna dörrarna utan att det ramlar ut grejer. Jag borde verkligen avsätta tid för att rensa och organisera dem. Kanske köpa några fler hyllor på stora varuhuset? Då kan jag passa på att handla några till arbetsrummet också. Och några korgar. Jag behöver definitivt korgar till arbetsrummet. Så att sakerna som dräller därinne får plats.

Om jag skulle fått en pärla för varje gång jag tänkt tanken att “jag måste organisera” så skulle jag idag ha haft inte bara ett, utan säkert ett helt bankvalv fullt av flerradiga collier att hänga runt halsen. Känslan av att jag måste organisera hängde över mig som ett grått, trist regnmoln. Jag måste organisera var liksom själva nyckeln till att gå från att vara en tjej som inte hade koll på grejerna till att bli en sån som hade det. Trodde jag. Så här gick mina tankar förut  – utan undantag:

• En djup frustration över sakernas tillstånd hemma som ledde till…
• En övertygelse om att jag måste avsätta tid – mycket tid – kanske en hel helg – till att komma i ordning, vilket ledde till…
• Att jag (om jag lyckades) slottade in en lördag/söndag i kalendern och samtidigt passade på att…
• Åka till stora varuhuset för att köpa hyllor/hyllplan/korgar/förvaringslådor vilket i sin tur ledde till att…
• Det mesta av min energi brändes bland tingeltanglet på stora varuhuset samt att…
• Jag halvhjärtat satte upp några hyllor och fyllde dem med saker som egentligen borde rensats ut, medan…
• Jag samtidigt skapade märkliga högar på golvet av allt jag inte visste vad jag skulle göra av

Efter en sån där organiseringshelg var jag helt slut och hemmet var i värre skick än när jag började. Jag drog mig i det längsta för att göra något liknande igen. Organiseringen tog inte bara massor av tid, den gav heller ingen effekt. Efter en organiseringshelg fick jag använda lika mycket tid åt att städa (nåja, shuffla undan) alla de saker som inte hittat ett hem. Ett skåp här och där kunde visserligen se bättre ut. En stund. Tills jag började fylla det igen. 

Vad jag lärt mig idag, som jag inte visste då, är att organisering är en företeelse som är till för redan organiserade människor. Dvs, människor vars hem är i hyfsad ordning och inte är överbelamrade med en massa klutter. Om man redan från början har rätt antal bäddset, rätt antal t- shirts och rätt antal böcker i arbetsrummet kan man med fördel vika en helg åt att åka till stora varuhuset och köpa ändamålsenlig förvaring. Om inte är det helt fel ände att börja i. 

Här vill jag förtydliga en sak. Förut var rensning och organisering två helt synonyma begrepp för mig. Två aktiviteter som var intimt förknippade med varandra och alltid blendade samman i en enda, ihopsmält klump. Man rensar väl samtidigt som man organiserar garderoben? Pga så gör “alla”. Dvs tar ut allt, känner vilka plagg som får det att sprattla i magen, viker in dessa plagg snyggt och gör sig av med resten. 

Det finns många levande bevis för att den här metoden, dvs att rensa och organisera samtidigt, fungerar för hundratals och åter hundratals människor. Jag är inte en av dem. Tyvärr, får jag väl säga. Om jag ska ta mig an rensning och organisering samtidigt slutar det i katastrof. Oklara högar på golvet. Stuffshiftande. Velande. Samt att jag aldrig blir klar. Och att hemmet ser värre ut efteråt än före. Och att ingen i familjen hittar någonting eftersom jag i panik knött in diverse högar i olika kryptiska utrymmen som är omöjliga att komma ihåg i efterhand. 

Numer har jag förstått att rotorsakerna till att mina tidigare organiseringsprojekt gått åt fanders var två;

1. Alldeles för mycket saker till att börja med 

Mitt hem (och mina bodar. Och gästhuset) var fullt av saker som egentligen inte  borde bo där. Alls.

2. En förkärlek till att förvandla rensning och organisering till projekt istället för att vara en del av vardagen

Rensning och organisering var i mitt tidigare liv en sällanföreteelse, dvs något jag förknippade med “projekt” som måste “skjutas upp” och “avsättas tid för”. 

Mitt nya jag har förstått att det inte är någon idé att försöka organisera saker som ska slängas, skänkas eller säljas. Om hemmet är fullt av saker som egentligen ska slängas, skänkas eller säljas så måste man ta tag i dem först. Dvs, man ska inte organisera. Man ska rensa. Genom att rensa, och bara rensa, får man mindre saker. Mindre saker blir av sig själva mer organiserade. Nästan som magi är det.

Mitt nya jag har också insett att om rensning och organisering ska vara projekt som man måste avsätta tid för så finns risken att man a) inte kommer igång och b) att uppgiften är en övermäktig när man väl ska börja. Risken är också att man sätter en ouppnåelig ribba för sig själv. Dvs att man ska bli klar. 

Spoiler alert; man blir aldrig klar. Har jag lärt mig. Nya saker förvandlas till gamla urvuxna, trasiga och ratade i ett aldrig sinande tempo. Alltså måste man rensa hela tiden. Jämt. Jag vet! Det är en hemsk tanke. Men inte lika hemsk om man samtidigt kan försöka visualisera att rensning kan vara en snabb grej, och inte ett projekt.

Jag ska gå igenom i detalj hur jag gjort för att förvandla rensning till en snabb grej istället för något jag måste slotta in ångestfyllda helger för. Med start i morgondagens inlägg. Vi ses!