• Hur gammal var jag när jag första gången förstod att mitt stök hade en air av olämplighet över sig?

    Jag minns inte. Men jag var inte gammal. Påståendena i inlägget om mig själv, det om att kompisar hellre ville leka hemma hos sig, och om att clean girls försökte att inte vidröra något i min lägenhet, skulle behöva revideras en smula. För sanningen är att det oftast inte var kompisar eller clean girls som reagerade och agerade på min oreda. Det var jag själv.

    Det var jag som tyckte att vi hellre skulle vara hos kompisen. Det var jag som i största möjliga utsträckning försökte hålla cleangirlsen utanför min lägenhet, trots påstötningar om förfester mm (jag var en av få i klassen som hade egen lägenhet). Skammen över stöket, och strategierna för att dölja det, har funnits med mig så gott som hela livet. Typ hela min gymnasietid gick åt till att själv försöka vara en clean girl. I alla fall utåt sett. Jag var stökig av mig, men inte helt bakom. Jag fattade ju att det var sjukt mycket mer attraktivt att ha det städat hemma än att inte ha det.

    Inte som att det här med att stök är skämmigt var något jag uppfann själv i mitt eget lilla huvud. Som liten fick jag ofta ta emot olika typer av sanktioneringar och hot när mina föräldrar manade på mig att städa mitt rum. Och minnet från den gången då när en av de cleanaste av cleangirls, som bodde en bit utanför stan, oplanerat skulle sova över hos mig efter en krogkväll. Hur hon såg sig runt i den lilla enrummaren med äcklad min. Frågade, med darr på rösten, varför har du det så här. Den skammen sitter fortfarande kvar. Jag kan plocka fram exakt den kvällen, den känslan, precis när som helst.

    Vad tänker du när du läser stycket ovanför. Kanske känner du igen dig. Kanske har du också stått och skämts inför cleangirls, eller haft en uppväxt kantad av tjat och tjafs och nu får du fan städa rummet för snart kommer farmor/farfar/morfar/vem som helst. Kanske är du själv en cleangirl som aldrig haft det stökigt runt dig. Kanske tänker du då att

    Varför städade hon inte bara?

    Vad är problemet?

    Det. Är. Väl. Bara. Att. Göra.

    Kanske får du en bekymrad rynka mellan ögonen och funderar över om den där flickan i barnrummet, eller flickan i enrumslägenheten, verkligen mådde bra? Är det inte så att det här med stök och s.k. psykisk ohälsa hänger ihop som ler och långhalm. Aha – lösning! Flickebarnet mådde dåligt och hade hon inte mått dåligt så hade hon lätt kunnat få ihop sitt skit och hållit snyggt omkring sig.

    Här kommer lite nyheter som kommer landa som bomull om du är som jag och som en förbryllande kuriositet om du inte är det. Man kan ha det väldigt stökigt hemma utan att lida av annat än just stöket. Nej, det blir inte bättre av om man – ovanpå stöket – också mår dåligt. Men tro mig. Stök är inte ett vattentätt bevis på psykisk ohälsa, och stök ”botas” inte med lyckopiller.

    Ville jag att mina föräldrar skulle tjata hål i huvudet på mig eller demonstrativt slänga mitt precious pyssel i stora svarta sopsäckar? Ville jag stå och skämmas inför en superclean cleangirl? Handlade stöket om någon typ av twistat självskadebeteende? Svar nej. Men vad handlade det om då? Svar; jag är osäker. Men.

    Det jag vet idag, som väldigt vuxen, är att min hjärna inte riktigt fungerar som många andras verkar göra. Jag ska försöka fatta mig lite kort kring detta men – saker som är rätt enkla för merparten av befolkningen (lära sig höger/vänster, klockan, ta körkort) tenderar att vara extremt svåra för mig. Och saker som många har svårt för (analys, problemlösning, se komplexa sammanhang) är lätt för mig. Min ”kod” för att lära mig ser annorlunda ut och uppfattas ofta som rätt bakvänd för mer normala standardpersoner. Det gör att jag fattar (mycket) snabbare än andra ibland och är osedvanligt trög ibland.

    Det beror inte på att jag mår dåligt, att jag är slö och slapp i största allmänhet eller att jag har inlärningssvårigheter. Jag är – annorlunda. Helt enkelt. Och nej, jag har ingen diagnos tack och bock. Eftersom jag fungerar hyfsat bra i samhället, mitt liv flyter på och jag numera har ett rätt så välfyllt bibliotek av strategier att plocka fram i knepiga situationer så skulle inte jag vara behjälpt av att sätta en bokstavskombination på mitt själsliv. Skulle jag hamna i en situation där jag inte fungerade och livet inte flöt på så skulle jag givetvis tänka annorlunda.

    Att leva med den här lite udda hjärnan har inte alltid varit en dans på rosor. Jag och hjärnan har haft våra duster. När det kommer till städningen så har jag, fler än en gång, tänkt på samma sätt som cleangirls om mig själv – nämligen

    Vad är det för FEL på mig

    Att upprepade gånger tänka så om sig själv, att försöka hålla ordning utan att lyckas och att utarbeta strategier för att maskera delar av vem man är sliter på en. Det är arbetsamt att sakna förmågor som verkar komma gratis för andra, och att hela tiden försöka kompensera för det. Man blir extremt trött. Och – osugen på att städa : )

    Så, om du är en sån där som känner igen dig i beskrivningen ovan vill jag bara skicka en stor, fet ryggdunk. Grattis – du är inte som alla andra. Du kommer behöva lära dig på andra sätt, och du kommer behöva leta lite längre än andra för att hitta sätt som funkar för dig.

    Om du inte alls känner igen dig, men är en person som gärna yttrar kommentarer som ”jag förstår inte vad probleeeeeemet äääääär” eller kommer med råd som ingen bett om, så vill jag vänligen be dig att försöka stänga igen kakhålet lite oftare och ta en mer öppen och omfamnande approach till att alla inte fungerar som du.

    Och till sist. Om du är förälder till barn som också verkar fungera lite annorlunda. Skamma dem inte. Skaffa dig kunskap istället.

  • Nu kommer vi in på finliret. Dvs, det som är kvar när det enkla redan är utrensat. Alltså de saker som faktiskt kanske ska vara kvar. Och pryttlarna och tingeltanglet som är riktigt svårt att rensa ut. 

    Under mina tidigare rensningsförsök har jag haft en förkärlek för att knö in saker därhelst de fått plats. Eftersom jag gärna velat behålla så mycket som möjligt. Ett tips; gör inte det. Försök att utgå från storleken på din behållare istället. Du vet, det utrymme jag har är det utrymme jag har osv. 

    En konsekvens av att knö in saker lite här och där blir att de blir svårare att hitta. Tidigare har jag då, när jag försökt att ta tag i de där högarna som jag shufflat undan ovanpå garderoberna i hallen, tänkt på vart saker borde vara. Dvs, vart andra stoppar liknande ting. Ännu ett tips; gör inte det heller. Utgå från vart du skulle leta om du behövde just den här tingesten som du håller i handen. 

    Ofta är det ganska enkelt. Kökspryttlar hittas enklast i köket, kläder i garderoben. Men sen har vi alla de här mellangrejerna. Batterier. Ljus. Säsongskläder med tillhörande attiraljer. Frimärken och kuvert? 

    I tidernas begynnelse shufflade jag in just frimärken och kuvert i en låda i ett rullbord i vardagsrummet. Där har de blivit kvar. Trots att jag vid upprepade tillfällen försökt byta plats på dem. Nuförtiden har vi till och med ett arbetsrum som lämpligen skulle kunna ha en låda för frimärken och kuvert. Varför har jag dem inte där istället?

    Svar: Ingen letar efter frimärken och kuvert i arbetsrummet. Lådan i vardagsrummet har liksom blivit den befästa platsen för just frimärken och kuvert. Och det är helt okej. Målet för ens förvaring är inte att den ska a) se snygg ut eller b) fungera för någon annan. Målet med förvaringen är att den ska funka för mig. Alltså behöver jag ta en liten stund att fundera på; 

    Vart skulle jag leta efter just den här grejen som jag håller i min hand?

    Här gäller det att få fatt i sin intuition. Den kan vara ganska svår att hitta till en början. Men, blunda, koncentrera dig. Och lägg grejen på det första ställe som dyker upp i ditt huvud. Tro mig, du har en inre logik för detta. Det gäller bara att hitta åt den.

    Nu har jag hållit på med de här övningarna ett tag, och mina saker har faktiskt blivit lättare att hitta. Eftersom jag lagt saker där jag letar efter dem. Ibland kan svaren bli rätt så konstiga, som i fallet med våra frimärken och kuvert. Men det är bara att gilla läget.

    Så. Jag går med mina frimärken och kuvert till lådan i vardagsrummet. Och upptäcker att den redan är full. Det här hände mig typ varje gång när jag påbörjade rensningsresan. Inte med just frimärken och kuvert, men med mycket annat. Hyllan för kaffekoppar blev till exempel full i flera omgångar. Då gäller det att tillämpa principen “en in, en ut”. Jag kommer skriva mer om “en in, en ut” längre fram, eftersom jag tidigare missförstått begreppet grovt. Men i alla fall. Om jag verkligen vill behålla kaffekoppen jag håller i handen så behöver någon annan kopp på kaffekoppshyllan maka på sig och hamna i säljlådan eller skänkakassen istället. Så där får man hålla på.  

    Nästa steg i den här processen är när man kommer till en grej som man inte har den blekaste aning om vart den hör hemma. Dvs, när jag ställt mig den första frågan “om jag behövde tre liter refill till såpbubblor, vart skulle jag leta efter det?” Blankt. Huvudet ger inga svar. Det har ännu inte slagit mig att barnen slutade blåsa såpbubblor för tre år sedan men jaja. Nu står jag här med tre liter såpbubblerefill i handen och undrar vart den ska ta vägen? Och får inga svar. Då får man ställa sig den andra frågan.

    Om jag behövde tre liter refill till såpbubblor, skulle jag då veta att jag hade det hemma? 

    Svaret på den frågan är nej, nej och åter nej. Jag blev ju genuint överraskad när jag just hittade fyra såpbubbleförpackningar och en treliters refill i proppskåpet. Hade jag behövt såpbubblor hade jag med största sannolikhet åkt och köpt nytt. Såpbubblerefillen ska alltså inte bo hemma hos mig, eftersom jag aldrig hade letat efter den från första början.

    Svårt, jag vet. Här kommer en massa jobbiga känslor in. Som handlar om “bra att ha”, eller att det är kapitalförstöring/miljöförstöring osv att göra sig av med fullt funktionella och ofta oanvända saker. 

    Jag kan säga nåt positivt om det här ändå. När man gjort sig av med såpbubblerefillen, de där fyra osprättade förpackningarna med värmeljus, och det där “roliga racketspelet” som slank ner i korgen förra sommaren men som sedan aldrig använts. Då blir man ganska trött på att handla. Man blir helt spyfärdig på sig själv och sitt shoppande. Jag blev det i alla fall. 

    Efter att ha gjort mig av med kasse efter kasse med saker som aldrig använts och saker som glömts bort så har min lust att släpa hem nytt minskat radikalt. Att bita i det sura äpplet och faktiskt göra mig av med helt nya grejer har gjort mig mer miljövänlig än när jag behöll allt och fortsatte fylla på med mer eftersom jag inte visste vad jag hade hemma från början. 

    Det här kommer bli ett långt inlägg känner jag. Så, en kort tillbakablick. Två frågor:

    • Om jag behövde den här grejen, vart skulle jag leta efter den då

    Samt, om den första frågan inte har något svar;

    • Om jag behövde den här grejen, skulle jag då veta att jag hade en hemma?

    Nu kommer vi till det riktigt, riktigt svåra. Nämligen det där som man kanske inte behöver, och som man inte heller vet exakt vad man har. Foton. Minnen. Diverse tingeltangel som är vackert och fint men som av någon anledning hamnat i nåt överfullt skåp någonstans.

    Det gäller att skapa behållare för sådant också. 

    Jag har gjort det enkelt för mig. Ett skåp hemma, tidigare kallat mardrömsskåpet, håller just nu på att förvandlas till en behållare för fina saker och minnen. Det vill säga, jag har skapat ett utrymme för sånt jag varken letar efter eller ens riktigt vet att jag har. Men jag vill ändå ha kvar de där sakerna. 

    Nu vet jag vart jag ska ha dem. Allt är samlat på ett och samma ställe, och dessutom på en yta som inte användes till något vettigt innan. Och det här är viktigt. Det går inte att fylla sitt hem med fina saker och minnen om det innebär att det man använder varje dag inte får plats. Här får man göra någon slags överslagsräkning. Det man använder har förtur. Alltid. Så, när man rensar behöver man se till att dessa saker hittar ett hem först. Fina saker och minnen är fortsättningskursen. Låt dem vara så länge, om du precis har börjat. Foka på köket istället. Eller hallen.

    Men i alla fall. Om jag behöver titta på mina minnen eller hugga nån fin sak så vet jag precis vart jag ska leta. Men jag kommer inte kunna behålla allt. Alldeles snart är lådan för minnen full. Om jag hittar fler minnen, till exempel i boden, då kommer jag att behöva ta bort något ur minneslådan för att få plats med något annat. 

    Som sagt, sådär får man hålla på.

  • Att hitta sin kluttertröskel

    Tjatet om keramik, kläder och annat för mig osökt in på nästa ämne, dvs det om att hitta sitt eget zenit för hur många saker man faktiskt kan behålla och inte. Jag kallar det för kluttertröskeln

    Vissa människor kan härbärgera en helt ofantlig mängd grejer utan att det stör. Min farmor var ett sådant exempel. Krigsbarn, inget fick slängas eller förgås. Du fattar. Varje jul återanvände hon allt omslagspapper, vek nogsamt ihop det och sparade i sitt lilla skåp för presentinslagning. Och tog fram samma papper nästa jul. 

    Farmor var en pysslare och grejare av rang, hade en hel övervåning full av tyger och garner och allt annat man kan tänkas önska sig. Ojade sig ofta över att hon hade så mycket av allt. Men slängde ändå inget. Viktigast av allt; hennes hem kändes inte belamrat. Lite trivsamt stök här och där, men det gick att röra sig smidigt mellan pryttlarna utan att någonting for i golvet. Som barn fick jag leka obehindrat i hennes pysselparadis. 

    Jag brås på min farmor i mycket, men jag kan säga att jag – tyvärr – inte ärvt hennes förmåga att ha koll på grejerna. Jag skulle inte kunna spara omslagspapper till nästa jul. Nästa jul skulle jag ha glömt bort vart jag lagt pappret. Min farmors kluttertröskel var alltså högre än min. Dvs, hon kunde hantera långt mycket fler prylar än vad jag kan. 

    Hur vet man hur hög ens kluttertröskel är? Här finns inga universella svar. Det blir… lite flummigt. Men. Du kommer märka det, längre fram. Det är typ allt jag kan säga. 

    Ok, lite mer om kluttertröskeln pga otydligt. När ditt hem inte längre är mess och maniac. När du kan kila runt i rummen lite snabbt, plocka det som plockas bör och sedan titta dig runt i ett relativt trivsamt hem. Då har du hamnat rätt. Du har inte längre ett stort överskott av saker som hela tiden envisas med att försöka flytta runt och förpesta dina levnadsytor. Du känner inte längre en skräck inför att om jag öppnar det där skåpet, då kommer jag aldrig kunna stänga det igen

    Jag vet, det låter helt sjukt. Som en feberdröm. Som ett sånt där tillstånd man bara ser på sociala medier, i hem som är ton i ton och där alla t- shirts ligger strukna och vikta i fina små lådor. 

    Vänta, tänker du. Nu drar vi in hästarna litegrann och gör halt. Är det här en sån där minimalistblogg?  Låt mig lugna dig genom att säga att det finns gråskalor mellan mess och maniac och renstädade ton- i – ton- hem med vikta t-shirtar. Mitt hem till exempel. Det är sällan helt galet (nuförtiden), men det är inte heller sådär bländande rent och perfekt. Det är något slags mellanting. Lite stök här och där. Kanske lite för mycket tingeltangel för vad som anses brukligt. Men jag älskar att vara i det. Jag blir inte längre helt nedtyngd av mitt hem och sakerna i det. Jag blir upplyft och utvilad. 

    Och för att vara övertydlig; nej, jag är ingen minimalist. Ganska långt därifrån. Jag har genuint svårt för att skiljas från precious prydnadssaker, loppisfynd och “bra att ha”- grejer såsom tomma kartonger, fina pennor osv. Jag gillar när min omgivning är lite sådär lagom överbefolkad. Då känner jag mig hemma.

  • Då, förut, förr i tiden, när rensning var ett projekt som jag måste avsätta tid för (och som jag därför hela tiden behövde skjuta upp), då utgick mina projektplaner gärna från en yta som var extra förbisedd. 

    Bodarna. 

    Några stackars lådor under sängarna

    Nån stackars skrubb längst bort, längst ner. 

    Inte alls konstigt eller ologiskt. Bodarna, stackars sänglådorna och stackars skrubben såg verkligen hemska ut. Alla tre. Ingen hade varit där sen… sen vi flyttade in? De behövde verkligen tas tag i. Gärna under en helg… ja. Du fattar.

    Vad händer om man börjar ett stort rensningsprojekt i bodarna, nån stackars sänglåda eller stackars skrubb där man vanligtvis inte vistas?

    Det syns inte. Om man inte går in i boden, dvs. Men där är man ju sällan. 

    Vad händer när det man lägger dyrköpt energi på inte syns eller märks? Tja, man får inte så jättestor lust att fortsätta. I mitt fall resulterade dessutom mina projekthelger i att ytan jag för tillfället valt att lägga min energi på dessutom såg värre ut än när jag började. Eftersom jag rev ut “allt”. Jag vet, jag börjar bli riktigt tjatig. 

    Vad var det som vände den här trista trenden? Jag började göra tvärtom istället. Jag började rensa där det syntes. Dvs, där jag faktiskt tillbringade min tid. Köket. Hallen, Vardagsrummet. Garderoben. Badrummet. 

    När jag istället lade min energi på att rensa köket, hallen och vardagsrummet så hände något. Jag fick min belöning direkt. Fem minuters plock och rensande i hallen gjorde mer för mitt välbefinnande än en livstid av bodrensande. Ty i hallen vistas jag varenda dag

    Men bodarna då?

    Ja bodarna är fortfarande som de är. Eller, ena boden är ju numera bastu. Men den andra boden. Hemsk. Massor att ta tag i. 

    Fast det kan jag göra sen. En annan dag. En dag med lite mer energi. Och det gör inget, för jag bor inte i boden. Det är visserligen jobbigt att boden är mess och maniac, men inte alls lika jobbigt som att hallen är det. 

    Fru White kallar detta för synlighetsregeln, dvs att hela tiden börja med att rensa och plocka bort det som syns. Jag kan bara nicka med och humma instämmande. Jag fattar verkligen vitsen med det. NU gör jag det. Genom att rensa och plocka bland det som syns så får jag dels en belöning varje gång jag vistas i hallen (eller köket, eller badrummet), PLUS att jag får mer energi till att orka fortsätta med det som är lite mer undanskymt.

    Jag har liksom tränat min rensmuskel på de ytor jag använder. Nu vet jag hur den här slipstenen ska dras den dag jag kavlar upp armarna i boden. Jag kommer börja med att kolla efter skräp där inne. Och sen, efter skräpet, så kommer jag fokusera på sånt som kan skänkas bort. Jag kommer ta en sak i taget och sen stänga dörren till boden när jag inte orkar mer. Och då kommer det se bättre ut därinne. Bättre = bäst. 

    Det fina med att rensa inomhus, i de rum jag faktiskt använder och bor i, är att lika mycket inte åker ut i boden längre. Typ inget åker ut i boden. Och tur är väl det, eftersom den redan är full. 

  • Det finns säkert lika många sätt att rensa en garderob som det finns människor på jorden. Eller nja, inte riktigt kanske. Men det som slagit mig, såhär i efterhand, är att en metod verkar vara dominerande bland dem som skriver om och visar sina garderobsrensningar. Nämligen att ta ut allt.

    När jag till slut lyckades med att rensa min garderob var det för att jag fattade mod att frångå den principen. Kanske är jag en väldigt avvikande person. Eller så är det så att de flesta som rensar sina garderober publikt är redan organiserade människor. Kanske är det så att redan organiserade människor inte blir överväldigade av ett berg av kläder på sägen, eller i soffan i vardagsrummet.

    Jag blir överväldigad av för mycket saker. För mycket saker gör att jag inte vet vart jag ska börja. För mycket saker på en och samma plats får mig att tappa navigationsförmågan. Jag blir handlingsförlamad. Därför är det, för mig, helt avgörande att aldrig börja skapa märkliga högar eller ta ut allt när jag rensar. Det gäller för min garderob, och det gäller också för all annan typ av rensning. 

    Det var såklart inte jag själv som kom på att jag inte skulle ta ut allt när jag rensade. Detta var ett av många tips som jag fick med mig från profeten, dvs mrs White som skrivit boken How to manage your home without loosing your mind. Mrs Whites och min hjärna verkar fungera på ungefär samma sätt. Hon förespråkar att man alltid, utan undantag, ska deala med en sak i taget. Och göra det enkelt för sig genom att alltid rensa skräpet först. Och, viktigast av allt; acceptera det utrymme man har.

    Det är utrymmet som bestämmer hur mycket kläder man kan ha och inte. Dvs, om jag har en garderob och två byrålådor till mitt förfogande så är det det jag har. Mina kläder måste alltså få plats inom detta utrymme.

    Jag hade aldrig tänkt på kläder som utrymmesberoende tidigare. Jag hade tänkt på kläder som något som är fint och som jag älskar och behöver och som jag kan handla hem lite då och då utan hänsyn till om de får plats eller inte. Nu, när jag började tänka på kläder som något som skulle rymmas inom ett visst space så hände något. Om utrymmet för kläder är så begränsat som mitt så blir det ganska självklart att de kläder jag faktiskt använder måste ges företräde framför dem som jag historiskt haft kul med, eller som jag kunnat ha när jag var i en tidigare viktklass.

    Alternativet är att jag roffar åt mig mer utrymme för mina kläder som jag inte längre använder. Lite så hade jag jobbat tidigare. Men det som händer om jag tar mig mer plats är att andra får mindre. Min man till exempel. När jag ockuperade tre av lådans fyra byrålådor så hade han svårt att hitta någonstans att ha sina underkläder. Nu är han så timid att han inte klagade, trots att strumpor, kalsonger och t-shirt fick rymmas i en gemensam trådback i hans pyttelilla garderob. Katterna hade dessutom en förkärlek för att använda just den här hyllan till sovplats. 

    Nu insåg jag plötsligt det orimliga i att min garderob skulle vara till hälften full av urväxta kläder medan min mans kombinerade underklädes- och t- shirtlåda både var full och agerade djurstall. Kanske är jag extra trög, jag vet inte. Men jag hade verkligen aldrig tänkt på det här sättet tidigare. Jag menar, mina kläder måste ju få plats.

    Tillbaka till rensningen. 

    • Det första jag gjorde var att leta efter skräp. 

    Skräp i det här fallet var strumpor och strumpbyxor med hål i, t- shirts med svettfläckar osv. Dessa lade jag i textilåtervinningen. Det var inte så jättemycket som var rent skräp om jag ska vara ärlig. Skräprensningen gjorde inga underverk för min garderob. 

    • Det andra jag gjorde var att fixa förvaring till mina säsongskläder. 

    En ganska smal platslåda som fick plats på hylla där jag tidigare haft mitt torn av stickat. Jag hade tidigare gjort ett halvhjärtat försök till vinterförvaring tidigare men nu gjorde jag en ordentlig genomgång. Tjocka stickade tröjor, mörka byxor osv åkte ner i lådan för vinterförvaring. Den blev ganska snabbt full. Det här kan låta lite bryskt, men för mig blev det plötsligt ganska enkelt att konstatera att jag inte kunde behålla åtta stickade tröjor och fyra koftor som jag slutat använda. De överflödiga vinterkläderna fick åka i sälj- och skänkkassarna.

    När garderoben inte längre behövde härbärgera kläder för alla möjliga säsonger så såg den faktiskt luftigare ut. 

    • Det tredje jag gjorde var därför att försöka stuva om kläderna så att de skulle slippa att bli skrynkliga eftersom jag hatar att stryka och är värdelös på att vika. 

    Allt som hade en tendens till skrynkel skulle alltså behöva hänga på galge. Tunna stickade tröjor och byxor fick en hängare. Nu blev klädstången full, trots att resten av garderoben inte var det.

    Mitt gamla jag hade vid det här laget gjort en kompromiss och stuvat tillbaka en massa byxor i den nu halvtomma byxlådan för att slippa göra sig av med dem. Mitt gamla jag hade sagt att jag nog kan börja stryka, trots allt. Mitt nya jag visade sig inte vara lika kompromissvillig. Jag är ingen strykare. Kommer aldrig att bli. Jag är ingen vikare heller. Jag måste förvara mina kläder på ett sätt som gör att jag i största möjliga mån undviker att stryka och vika. Alltså sorterade jag ut de kläder som jag använde minst och som inte fick plats på klädstången.

    Nu hade jag en garderob med en ganska full klädhängare och flera halvtomma lådor. Jag kunde därför börja flytta in sånt som låg i byrån i sovrummet för att frigöra space till min mans kläder.

    • Det fjärde jag gjorde var alltså att fylla på med kläder som tidigare förvarats på andra ställen.

    Mina pyjamasar fick flytta in i garderoben. Mina träningskläder likaså, efter en rejäl rensning. Jag menar, jag tränar inte längre. Men jag önskar att jag gjorde. Alltså sparade jag några träningskläder (önksningar kan slå in) men resten fick gå.

    Resultatet? Fyra kassar med sälj och skänk, en tömd byrålåda och en relativt luftig garderob. Allt detta på en eftermiddag. Inga märkliga högar någonstans. Jag tittade förundrat på storverket. Allt jag egentligen gjort var att acceptera mitt utrymme och rensat, en sak i taget, tills jag fick plats med mina kläder inom detta utrymme. Jag hade inte rivit ut allt och jag hade inte frågat mig vilka saker som fick det att sprattla i magen och inte. Jag hade jobbat effektivt och inte fastnat i märkliga tankebanor kring “bra att ha” osv. 

    Kunde det vara så att mitt liv av stök berodde på att jag behövde andra sätt att ta mig an saker på än vad som funkar för andra? Det kändes som en portal öppnade sig i huvudet på mig. En portal mot ett mer uppstyrt hem.

  • Kanske är det så att man måste nå sin botten för att riktigt kunna ta tag i sina problem. I varje fall var det så för mig när det kom till mitt livslånga problem med stök och bök. 

    Min botten nåddes för två år sedan. Det var då som jag successivt började inse att jag var tvungen att göra något riktigt radikalt för att komma tillrätta med sakernas tillstånd hemma hos mig.

    Kort recap över sakernas tillstånd: Vi hade alltså flyttat från vårt radhus i storstaden, till vår sommarstuga. Tanken från början var inte att vi skulle bosätta oss i sommarstugan, utan att vi skulle köpa något inne i närmaste stad. Men så trivdes vi så fruktansvärt bra i sommarstugan. Hela skälet till att vi flyttat från första början var den där ångesten vi känt varje söndag när bilen skulle åka mot stan igen.

    Vi trivdes inte i stan. Vi hade växt ur stan. Varför skulle vi egentligen bosätta oss i en ny stad? Så. Vi flyttade alltså in i sommarstugan. Och blev kvar. Knödde in allt överblivet möblemang och de ouppackade lådorna i bodar och gästhus. Stängde dörren och tänkte attvi tar det sen. Bara det att sen kom aldrig.

    Första åren gick det ändå relativt okej. Jag gjorde en rens i gästhuset inför ett långväga besök och fick undan det värsta (alltså, jag knödde in ännu mer i bodarna). Sen blev ena boden bastu. Då blev det ett par vändor till ÅVC. Mycket av det som var skräp, och det som var ge bort- saker, hade alltså redan lämnat oss när jag såg min botten.

    Men så bestämde sig äldste sonen och sambo för att också lämna stan. Och flytta ut i vårt gästhus. Väldigt trevligt med grannar, trevliga grannar dessutom. Men för mig blev det riktigt sjåigt. Allt som var kvar i gästhuset, som nu var tvunget att flytta ut, var saker jag ville ha kvar. Till och med saker jag måste ha kvar. 

    • Vi förvarade våra vinterkläder, skidkläder och vintertäcken i gästhuset.
    • Jag förvarade större delarna av min precious samling av keramik och porslin i gästhuset.
    • Våra lådor med minnen och diverse osorterat men hyfsat nödvändigt låg i gästhuset. 
    • Alla överblivna möbler, som inte fått plats i huset men som jag ändå älskade, stod i gästhuset.

    Förvaringsmöjligheterna i det stora huset är ganska begränsade. Vi hade visserligen smällt upp tre garderober i hallen, i ett utrymme som tidigare varit tvättstuga. Men dessa var redan fulla. Mestadels med mina grejer, ska tilläggas. Nu skulle (bland annat) vinter- och skidkläder plötsligt få plats där. 

    Första lösningen blev den gamla vanliga, dvs att köpa mer förvaring. Vi smällde upp en byrå i vårt lilla sovrum och fyllde den. Puh! Nu fick alla kläder (typ) plats. Garderoberna var smockfulla, men, det gick. Om man bortsåg från det faktum att det var så fullt att jag inte riktigt kunde se vad jag hade för kläder.

    Att inte riktigt kunna se vad man har för kläder är rätt så problematiskt. Det som händer när man inte riktigt kan se vad man har för kläder är att man använder samma kläder dag ut och dag in. Det som också händer om man har en överfull garderob är att man försöker hitta på “smarta lösningar” för att kunna knö in så mycket kläder som möjligt. 

    Ett exempel på “smart lösning” som jag uppfann under den här tiden var att stapla alla stickade tröjor ovanpå varandra i ett smalt utrymme högst upp i garderoben. Det såg okej ut så länge tröjorna var vikta. Det funkade inte särskilt okej eftersom varje gång jag försökte dra ut en tröja så rasade tornet av tröjor antingen framåt eller bakåt. Detta eviga rasande ledde till att jag, om tröjorna rasade framåt, dvs ut på golvet, snabbt knödde in dem igen. Om tröjorna rasade bakåt lät jag dem ligga. 

    Efter en inte alls lång tid hade jag således, istället för ett torn av vikta tröjor, ett nystan av ovikt stickat. Stickat blir också skrynkligt, visste du det? om det ligger i en hög dvs. Jag hade alltså en hög av ovikta, skrynkliga stickade tröjor högst upp i min garderob. Tillsammans med en annan, “smart lösning”. Dvs byxlådan.

    Har du en byxlåda?

    Hur fungerar den för dig?

    Jag kan berätta hur min byxlåda fungerade. Min byxlåda bestod av en trådback. I trådbacken ovanpå byxlådan hade jag en likadan låda för kjolar. Båda två så högt upp att jag var tvungen att sträcka mig efter dem. Trådbacksformatet gjorde visserligen att jag typ kunde se litegrann av vad som fanns i dem. I vart fall det som låg längst fram. Plus att jag hade långt mycket mer byxor än kjolar, så några byxor fick flytta in med kjolarna.

    Vad händer med byxor som ligger i lådan för kjolar? Rätt svar; man glömmer bort dem. 

    Vad händer generellt med vissa typer av byxor om de ligger packade i en låda istället för att hänga på en galge? Rätt svar; de blir skrynkliga.

    Jag hade alltså skapat mig en garderob där det a) inte gick att se vad som fanns samt b) det mesta blev skrynkligt eftersom det förvarades på ett rätt så dåligt sätt. 

    Ungefär här fladdrade det förbi en underbart söt liten japanska i mitt flöde som pratade om att det man verkligen älskar sprakar av glädje när man håller i det. Samma japanska visade på fantastiska viktekniker. Det som slog an en särskild sträng hos mig var att genom att vika alla kläder prydligt så kunde man få plats med så mycket mer och samtidigt se allting när man drog ut en låda.

    Detta måste vara lösningen på alla mina problem tänkte jag och bockade av en lördag i kalendern när jag äntligen skulle komma tillrätta med min garderob. 

    Lördagen kom. En familjefri lördag dessutom. Jag skulle bara vara hemma själv och äntligen rensa och organisera. Förväntansfullt satte jag på en ljudbok, tog ett andetag och rev ut allt. Inklusive vinterkläder, mössor, halsdukar, underkläder, strumpor. ALLT. Pga så sa hon japanskan att man skulle göra. Man skulle liksom se sitt överflöd. Och nog såg det flödigt ut. Hela vardagsrummet flödade av kläder. Nästan så att man blev… överväldigad.

    Nåja. Jag tog upp det första plagget och tryckte det mot bröstet. Det sprakade…

    Ingenting?

    Jag tittade på plagget. En urväxt kavaj av fint märke. Nästan oanvänd pga urväxt. Men ändå. Om den inte vore urväxt så skulle den vara jättefin på mig. Den var jättefin då när jag kunde ha den. Plus att jag inte riktigt kunde hitta energin för att sälja den. Kanske en annan dag. Jag lade kavajen i spara- högen och fortsatte med nästa plagg. 

    Väldigt varm och gosig dunjacka som också var snäppet för liten och dessutom fått en stor fläck på framsidan. Höll den mot bröstet. Det enda som sprakade av den var känslan av att jag borde köpt en större jacka från början. Men min egentliga storlek fanns inte på rea då jag köpte den. Min tanke där och då, när jag köpte den, var att jag tjänat åtskilliga tusen på att köpa en jacka som bara var snäppet för liten. 

    Kan man förresten tvätta dunjackor i tvättmaskinen? Tänkte jag. Beslutade mig efter en stund att lägga dunjackan i tvättkorgen. Oj, vad plats den tog. Vidare till nästa plagg.

    Otroligt fin puderrosa klänning som också blivit snäppet för liten men som varit med mig på massa roliga tillställningar. Vad sprakade den? Jo men ändå nåt som påminde om glädje. Glädje över alla roliga tillställningar. Vi två hade verkligen haft kul tillsammans. Klänningen var definitivt en behåll. 

    Så där höll det på. Hela förmiddagen. Runt fem tittade jag förskräckt på klockan. Snart skulle familjen komma tillbaka. Vardagsrummet var fortfarande belamrat med kläder. Ingen vikning hade blivit gjord. Jag skalade av det värsta, dvs ytterplaggen, och hängde tillbaka dem i garderoben i väntan på nästa gång jag skulle ha möjlighet att ta tag i dem. Gjorde en mental notering till mig själv om att avsätta tid för ännu en helg. Sen gav jag mig på t- shirtarna.

    Enligt den här fruktansvärt söta japanskan ska man kunna vika t- shirtar på ett sätt som gör att de liksom står av sig självt. Sen ska man stapla dem, rad efter rad, efter varandra så att man ser alla t- shirtar på en gång när man drar ut sin t- shirtlåda.

    Själva vikningen lyckades jag inte alls med, trots idoga försök. Jag är liksom ingen vikare. Har inga naturliga anlag för vikning, ens i dess simplaste former. Detta var överkurs för mig. Jag gjorde ändå någon slags halvmesyr och fick till små paket i olika former. Döm om min förvåning när jag stoppade ner dessa små paket i min t- shirtlåda och inte ens fyllde halva. Jag skulle alltså kunna köpa lika många t- shirts utan att lådan ens skulle kännas överfull? Magi! Tänkte jag.

    Det som hände med t- shirtlådan var dock att alla t-shirtar rasade. De kunde varken stå av sig själva, eller stöttas upp av sin granne (eftersom de var för få), så hela idén med att kunna se alla t- shirtar uppifrån kollapsade framför mina ögon. Gjorde en mental notering till mig själv om att köpa fler t- shirts och PANG där kom familjen innanför dörren. Dags att börja med middag.

    Kläderna som jag inte lyckats ta mig an, dvs merparten av kläderna, låg kvar på soffan i vardagsrummet. Jag vill minnas att vi den där första kvällen satt i en soffa, full av kläder som bara sköts lite åt sidan så att vi fick plats. Det jag definitivt minns är att klädhögen senare hamnade på golvet i sovrummet. Och låg där. Den osade ångest. Hela garderobsprojektet fick det att knyta sig i magen på mig. Jag hade inte blivit av med någonting. Varenda plagg jag tagit tag i sprakade på en frekvens som för mig var väldigt svår att tyda. Och de kläder som verkligen skänkte mig glädje var de jag hade minnen tillsammans med. Vilket inte är samma sak som att det är kläder man använder. 

    Gick det en vecka kanske? Innan jag pulade tillbaka plaggen i garderoben igen. Nu var de i värre skick än innan. Skrynkliga och fulla med katthår. T- shirtarna som jag lyckats vika till paket hade i takt med att jag rafsat runt bland dem förvandlats till samma status som innan, dvs en klädboll. 

    Här hade jag kunnat rycka på axlarna och konstaterat att den där japanskans metoder inte var för mig. Men jag gjorde inte det. Jag gjorde faktiskt ytterligare försök till att ta ut allt och känna vad som fick det att sprattla och inte. Jag försökte vika, försökte hålla ordning. Men lyckades inte. 

    Vad var det för fel på mig?

  • Behållare är till för saker du vill (och måste) behålla – om kontainerkonceptet

    Det låter så himla mycket tjusigare på engelska – the container concept – to contain. En försvenskad variant blir behållare. Nåja. Jag kanske kommer på något bättre. Men för nu – ett halvtaskigt begrepp för ett genialiskt perspektivskifte. Håll i dig, här kommer det;

    Behållare är till för saker som du vill behålla

    Och, kanske ännu viktigare; behållare är till för att tala om hur mycket saker du kan behålla. De utgör således en avgränsning. För dina saker. 

    Vad är en behållare? Besticklådan är en. Vitrinskåpet är en. Till och med garderoben är en behållare. Strumplådan, inuti garderoben, är ytterligare en behållare. Varenda liten yta i hemmet, där man kan stoppa saker, är en behållare. Hela ditt hem är en behållare. Matrix! Grattis, du har precis svalt det röda pillret. Från och med nu kommer du se världen på ett nytt sätt. Det gjorde i alla fall jag. Efter ett tag.

    OBS! Viktigt! Om strumplådan, eller besticklådan, eller garderoben är full så är lösningen inte att åka till stora varuhuset och köpa nya söta förvaringskorgar. Det är lika orimligt som att köpa ett nytt hus, bara för att det gamla är fyllt med pryttlar. Det man istället måste göra (jag vet, det är här det börjar smaka lite beskt) är att acceptera att det utrymme man har är det utrymme man har. Man får liksom, i små omgångar, skapa utrymmen för de saker man behöver (och vill ha) inuti den behållare man lever i. Det är lite knixigt i början. Men, det går.

    Exempel: Jag är en sucker för vintageporslin och keramik. En gång i tiden hade jag en ganska imponerande samling av dylikt. Vaser. Figuriner. Kaffekoppar. Osv. Sen flyttade vi (en i raden av många flyttar). Och downsizeade, ganska rejält. 140 kvm radhus plus 116 kvm sommarstuga blev till… enbart 116 kvm sommarstuga. Ty vi flyttade in i den. 

    Behöver jag tillägga att sommarstugan redan var belamrad? Radhuset likaså? För första gången i en lång flyttkedja hade vi dessutom rört oss från större till mindre. Tyvärr kom inte detta krassa faktum med något speciellt uppvaknande vad gäller hur många saker vi kunde ha, tvärtom. 

    Lösningen de första åren blev att använda bodarna och gäststugan till “förvaring”. Jag skriver “förvaring” inom citationstecken eftersom det är en skön omskrivning. Det vi egentligen gjorde var att knö in exakt allt som inte fick plats i boningshuset i dessa utrymmen. Huller om buller. Ting och åter ting, staplade på varandra. 

    Men, så blev ena boden bastu. Väldigt mysigt. Andra boden fick nu härbärgera allt klutter från första boden, plus fyra nya vinterdäck eftersom vi i samma veva valde att skaffa bil no 2. Sista dolkstöten för alla mina finsaker som egentligen inte hade någonstans att bo blev när äldsta sonen plus sambo bestämde sig för att flytta in i gäststugan. En övergångslösning som med tiden blivit ganska permanent.

    Nu tillbaka till vintagegrejerna. Stora delar av min magnifika samling hade nämligen legat nerpackad efter flytten. I bodarna. I gästhuset. I detta nyläge, som man säger på managementspråk, dvs läget där varken bodarna eller gästhuset kunde härbärgera min samling (som uppenbarligen inte användes), så var det bara till att packa upp och försöka knö. För att göra mig av med samlingen – det kunde jag inte tänka mig. Inte under några omständigheter. Inte då. 

    Jag hade nämligen inte accepterat att det utrymme jag har är det utrymme jag har, och att jag numera levde i en behållare på exakt 116 kvm, utan källare och vind. Plus att jag verkligen ville ha kvar min keramik och mitt porslin. Dessa tingestar var mig väldigt kära. Men det gick inte att få rum med hela samlingen längre. Det gick inte alls.

    Under några månader stod ett par kartonger inne i arbetsrummet, alltså ett rum som jag tänkt skulle fungera som arbetsrum men som i brist på bodar, gästhus, källare och vind förvandlats till ett skrotupplag. Jag försökte också knö in keramik och finsaker var helst de fick plats. På soffbordet, TV- bänken, i vitrinskåpet, i hyllan i arbetsrummet, på hyllan ovanför sängen osv osv. 

    Resultatet? En vas och ett fat, båda Stig Lindbergs Reptil (du som vet vet) i ovanlig glasyr åkte i backen. Inte samtidigt. Men av samma orsak. De förvandlades till trasigt smul pga mitt hem var överbelamrat. Där någonstans passerades en gräns. Jag kunde ju inte låta keramiken krasas sönder. Jag var tvungen att göra mig av med den. Inte allt. Men nästan. 

    I samma veva började jag tugga i mig de i början rätt så illasmakande sanningarna om kontainerkonceptet. Och förstod någonstans att jag måste börja avgränsa min samling. Jag håller fortfarande på, ska tilläggas. Om du följer mig på Instagram så vet du att jag helt nyligen lyckats med att förvandla delar av mardrömsskåpet till en behållare för fina saker och minnen. Lägg därtill en hylla i vitrinskåpet för vaser, kaffekopparna på hyllan för kaffekoppar och finkaffekopparna på hyllan för finkaffekoppar i vitrinskåpet. Samt diverse pryttlar som står utspridda i huset. Jag har mer keramik än de flesta, som du förstår. Kanske också fler kaffekoppar. Favoriterna är fortfarande kvar, men mycket har fått lämna mig. 

    Slutklämmen? Ja, det blir väl någonting om att man inte ska glömma att ens behållare är ens egen. Jag får ha hur mycket keramik och porslin jag vill, det bestämmer jag och ingen annan. Bara den får plats. Tillsammans med allt annat vi måste ha för att kunna leva.

  • En gång i tiden var mitt hem ett stort slott (nåja) fullt av uppskjutet prokastrineringsklutter. Det drällde verkligen. I varje hörn. Då är det lätt att tänka inte idag och stänga dörren/se åt ett annat håll. För vissa fungerar det alldeles utmärkt. Vissa kan gå obrydda genom högar med saker och skräp utan att det bekommer dem det minsta. Saker i hörnen innebär inget energiläckage. Om du är en sådan person; grattis. Du behöver förmodligen inte mina råd. 

    Mitt problem var dock att jag inte trivdes med att ha det stökigt runtomkring mig. Tvärtom. Jag blev galen av det. Inte för att jag är någon pedant utklädd i en slarvmajas klädnad. Jag blev galen för att a) saker överallt gör mig överväldigad, stressad och trött i en konstig, oskön mix samt b) saker överallt gör att jag aldrig hittar det jag letar efter. 

    Om det är något jag verkligen hatar så är det att leta. Jag riktigt känner hur energin rinner mellan fingrarna bara jag skriver om det. Exempel; jag gillar att pyssla. Med allt möjligt. Men om jag ska börja pysslet med att leta efter penslarna, garnet, den där svarta pennan med smalt stift, det där pappret jag köpte i japan- butiken osv osv. Då dör min lust. Och då sätter jag mig i soffan och scrollar istället. 

    När jag försökte ta tag i stöket gjorde jag det på ett sätt som – för mig – var högst olämpligt. Jag rev ut allt. Pga så gör “alla”. Sen försökte jag efter bästa förmåga att börja sortera. Det gick sådär.

    Ofta blev jag sittande med någon liten grej som jag inte alls visste vad jag skulle göra med. Alternativt försökte jag vara effektiv genom att börja stuffshifta, alltså tömma ett skåp och samtidigt fylla ett annat med grejerna som jag tömde ur det första skåpet.

    Helt plötsligt så hände livet, dvs nån ramlade, nån blev hungrig eller diskmaskinen började pipa och jag blev avbruten. Mina försök till att rensa ledde alltså till att det såg värre ut efter än innan. Jag fick liksom ingen effekt av det hela. Jag fick inget flow. Alls.

    När jag senare fick tag på boken som förändrade mitt stökiga liv, skriven av profeten Dana K White (se länk i vänsterspalten eller högst upp om du sitter och scrollar på mobilen), blev jag typ hänförd av det hon förkunnade om hur man tar sig an sitt klutter. Nämligen

    Gör det enkla först. 

    Är det inte svårare än så? Tänkte jag. Och testade. Och fick ett sånt där halleluja- moment som annars bara troende och Kishti Tomita får. Jo! Det är helt sant. Jag såg ljuset. Klutterljuset. 

    Genom att ta ett djupt andetag, kolla in i valfritt rum/skåp/hög och bara fokusera på det enkla kunde jag börja dissikera mängden av pryttlar och tingeltangel och göra om dem till mindre bitar som gick att faktiskt ta sig an. Jag behövde inte längre ta ut allt. Jag behövde bara ta bort det som var enkelt. Till att börja med.

    Vad är enkelt? Skräp. Skräp är väldigt lätt att göra sig av med. 

    Det är så att säga själva definitionen av skräp. Skräp är sådant som man direkt kan lägga i sopen eller återvinningen utan att tänka två gånger medan man gör det. Det kan vara kolapapper, öppnad post utan viktigt innehåll, trasiga pennor, en tom kryddburk, intorkat nagellack. Dvs allt som man känner att man utan möda eller stort besvär kan göra sig av med. Det är enkelt. 

    Vad finns det mer som är enkelt? Det som mrs White kallar för duh- donations. 

    Jag hittar inte någon översättning som ligger lika bra i munnen. Men det är alltså grejer som inte är skräp, men som på samma enkla sätt kan glida ner i skänka- kassen istället för sopen. Ett par urvuxna skridskor. En mössa som ingen använder pga sticks. Den där silltallriken som jag vann på julklappsspelet förrförra julen och som stått längst in i vitrinskåpet av oklar anledning. Jag äter inte ens sill?

    Finns det ännu lite mer som är enkelt? Jo, det finns det faktiskt. Nämligen saker som egentligen bor någon annanstans. 

    Här menar jag alltså saker som faktiskt redan har ett hem.1 Till exempel den där saxen. Den bor ju i lådan högst upp i lådhurtsen i köket. Jag går dit med den. Tar samtidigt med mig det där halvfulla glaset med vatten på samma och ställer det i diskmaskinen. Och mina fingervantar, hur nu de har hamnat här. Fingervantarna tar jag till lådan för vantar i hallen. Osv. Det är också enkelt. Det går i ett nafs.

    På det här sättet, dvs genom att börja varenda rensning med att titta efter a) skräp b) saker att ge bort samt c) saker som bor någon annanstans har jag, sakta, lyckats med att både hyvla ner mängden saker samt gå vidare till det som är lite mer besvärligt. 

    I takt med att fler och fler saker lämnat mitt hem, och att fler och fler saker hittat sitt hem, har rensning blivit till en snabb grej. Nåt jag gör lite av hela tiden. Rensning är inte längre förknippat med skjuta upp och avsätta tid. Framför allt är inte rensning = ångest. Inte längre.

    En dag med lite energi tar jag fem minuter och tittar efter skräp och andra lätta saker. En dag med lite mer energi går jag på de tuffare puckarna.

    Och eftersom jag aldrig längre tar ut allt så kan jag avbryta när som helst. Jag behöver bara stänga skåpet. Eller dörren. Där bakom ser det lite bättre ut än när jag började. Inga märkliga högar eller grejer på golvet. Bara – lite mindre skräp. Lite mindre saker rent generellt. Inte klart, men bättre. Avsevärt bättre. Det är allt som behövs. Bättre = bäst. Halleluja!  

    De tuffare puckarna ja. Min garderob, till exempel. Vi kommer till den. Men först – lite om kontainerkoceptet. I nästa inlägg.  

    1. OBS! Ej att förväxla med grejer som borde bo någon annanstans men där man inte riktigt vet vart någon annanstans är.  ↩︎

  • Jag förut (frustrerad röst): Nu är bodarna helt fulla, det går inte att öppna dörrarna utan att det ramlar ut grejer. Jag borde verkligen avsätta tid för att rensa och organisera dem. Kanske köpa några fler hyllor på stora varuhuset? Då kan jag passa på att handla några till arbetsrummet också. Och några korgar. Jag behöver definitivt korgar till arbetsrummet. Så att sakerna som dräller därinne får plats.

    Om jag skulle fått en pärla för varje gång jag tänkt tanken att “jag måste organisera” så skulle jag idag ha haft inte bara ett, utan säkert ett helt bankvalv fullt av flerradiga collier att hänga runt halsen. Känslan av att jag måste organisera hängde över mig som ett grått, trist regnmoln. Jag måste organisera var liksom själva nyckeln till att gå från att vara en tjej som inte hade koll på grejerna till att bli en sån som hade det. Trodde jag. Så här gick mina tankar förut  – utan undantag:

    • En djup frustration över sakernas tillstånd hemma som ledde till…
    • En övertygelse om att jag måste avsätta tid – mycket tid – kanske en hel helg – till att komma i ordning, vilket ledde till…
    • Att jag (om jag lyckades) slottade in en lördag/söndag i kalendern och samtidigt passade på att…
    • Åka till stora varuhuset för att köpa hyllor/hyllplan/korgar/förvaringslådor vilket i sin tur ledde till att…
    • Det mesta av min energi brändes bland tingeltanglet på stora varuhuset samt att…
    • Jag halvhjärtat satte upp några hyllor och fyllde dem med saker som egentligen borde rensats ut, medan…
    • Jag samtidigt skapade märkliga högar på golvet av allt jag inte visste vad jag skulle göra av

    Efter en sån där organiseringshelg var jag helt slut och hemmet var i värre skick än när jag började. Jag drog mig i det längsta för att göra något liknande igen. Organiseringen tog inte bara massor av tid, den gav heller ingen effekt. Efter en organiseringshelg fick jag använda lika mycket tid åt att städa (nåja, shuffla undan) alla de saker som inte hittat ett hem. Ett skåp här och där kunde visserligen se bättre ut. En stund. Tills jag började fylla det igen. 

    Vad jag lärt mig idag, som jag inte visste då, är att organisering är en företeelse som är till för redan organiserade människor. Dvs, människor vars hem är i hyfsad ordning och inte är överbelamrade med en massa klutter. Om man redan från början har rätt antal bäddset, rätt antal t- shirts och rätt antal böcker i arbetsrummet kan man med fördel vika en helg åt att åka till stora varuhuset och köpa ändamålsenlig förvaring. Om inte är det helt fel ände att börja i. 

    Här vill jag förtydliga en sak. Förut var rensning och organisering två helt synonyma begrepp för mig. Två aktiviteter som var intimt förknippade med varandra och alltid blendade samman i en enda, ihopsmält klump. Man rensar väl samtidigt som man organiserar garderoben? Pga så gör “alla”. Dvs tar ut allt, känner vilka plagg som får det att sprattla i magen, viker in dessa plagg snyggt och gör sig av med resten. 

    Det finns många levande bevis för att den här metoden, dvs att rensa och organisera samtidigt, fungerar för hundratals och åter hundratals människor. Jag är inte en av dem. Tyvärr, får jag väl säga. Om jag ska ta mig an rensning och organisering samtidigt slutar det i katastrof. Oklara högar på golvet. Stuffshiftande. Velande. Samt att jag aldrig blir klar. Och att hemmet ser värre ut efteråt än före. Och att ingen i familjen hittar någonting eftersom jag i panik knött in diverse högar i olika kryptiska utrymmen som är omöjliga att komma ihåg i efterhand. 

    Numer har jag förstått att rotorsakerna till att mina tidigare organiseringsprojekt gått åt fanders var två;

    1. Alldeles för mycket saker till att börja med 

    Mitt hem (och mina bodar. Och gästhuset) var fullt av saker som egentligen inte  borde bo där. Alls.

    1. En förkärlek till att förvandla rensning och organisering till projekt istället för att vara en del av vardagen

    Rensning och organisering var i mitt tidigare liv en sällanföreteelse, dvs något jag förknippade med “projekt” som måste “skjutas upp” och “avsättas tid för”. 

    Mitt nya jag har förstått att det inte är någon idé att försöka organisera saker som ska slängas, skänkas eller säljas. Om hemmet är fullt av saker som egentligen ska slängas, skänkas eller säljas så måste man ta tag i dem först. Dvs, man ska inte organisera. Man ska rensa. Genom att rensa, och bara rensa, får man mindre saker. Mindre saker blir av sig själva mer organiserade. Nästan som magi är det.

    Mitt nya jag har också insett att om rensning och organisering ska vara projekt som man måste avsätta tid för så finns risken att man a) inte kommer igång och b) att uppgiften är en övermäktig när man väl ska börja. Risken är också att man sätter en ouppnåelig ribba för sig själv. Dvs att man ska bli klar

    Spoiler alert; man blir aldrig klar. Har jag lärt mig. Nya saker förvandlas till gamla urvuxna, trasiga och ratade i ett aldrig sinande tempo. Alltså måste man rensa hela tiden. Jämt. Jag vet! Det är en hemsk tanke. Men inte lika hemsk om man samtidigt kan försöka visualisera att rensning kan vara en snabb grej, och inte ett projekt.

    Jag ska gå igenom i detalj hur jag gjort för att förvandla rensning till en snabb grej istället för något jag måste slotta in ångestfyllda helger för. Med start i morgondagens inlägg. Vi ses!

  • Hur de dagliga vanorna underlättar livet i allmänhet och rensning i synnerhet

    Skrev något tidigare om att jag numera helt plötsligt kan få för mig att rensa ett skåp, bara sådär. OCH komma iland med det. Jag ska förklara lite om hur det gick till. 

    När jag gick från “skjuta upp så länge det går” till “gör lite varje dag” så började tillvaron, efter ett tag, att bete sig underligt. Hushållsoket var inte längre lika betungande. Kanske tog det lika lång tid som innan – räknat på veckobasis – men det kändes inte på samma sätt. 

    Då, förut, när städningen, plocket och rensningen ofta blendade samman till en stor gröt och när alla dessa aktiviteter sköttes (främst) på lördagar, tog det antingen mig eller min äkta hälft hela städpasset att bara ta sig förbi köket. Köket slukade tid. Köket var ett slukhål. Soporna skulle tömmas. Återvinningen skulle återvinnas. Hinnan av fett skulle gnuggas från spis, fläkt och diverse ytor. Disken skulle diskas. Du fattar. Det tog oceaner av tid.

    Köket tar fortfarande oceaner av tid. Tycker jag, som helst av allt vill lägga noll procent av min tillvaro på disk och dylikt.  Men, utspätt i dagliga doser så krävs inte samma ansamling av energi för att göra köket. Tröskeln har så att säga blivit lägre. Köket är, numera, en snabb grej. Precis som badrummet. Fredagsstädningen. Tvätten. Okej, inte tvätten. Men resten. 

    När alla dessa moment blivit en snabb grej har jag hittat tiden – och energin – till att gå vidare och börja rensa. På allvar. Inte stuffshifta eller knö in alldeles för många saxar i den redan överfulla lådan för köksredskap. Utan att faktiskt rensa, dvs komma ner i det antal grejer som mitt hushåll kan hantera och härbärgera. Det har också blivit mycket enklare. Nu går jag inte längre på känsla när jag rensar. Jag går efter vad vi använder och inte, och vad som får plats i respektive utrymme.

    Exempel: förr i tiden använde vi diskmaskinen som en slags informell förvaring av porslin, tillsammans med diskstället och några ouppackade kartonger i gästhuset samt i ett skåp som placerats i köket med tanken att det skulle fungera som vitrinskåp, men som över tid börjat befolkas av pryttlar och tingeltangel som inte fick plats någon annanstans. 

    Detsamma gällde för tvättkorgarna. De agerade uppsamlare för smutsiga kläder – ja. Men också som ett ställe som ständigt huserade handdukar, sänglinne och diverse kläder som ofta låg på botten och skramlade pga oprioriterade att tvätta eftersom ingen efterfrågade dem. 

    När jag började diska varje dag, och senare – tvätta varje vecka – upptäckte jag (till min förvåning ska tilläggas) att porslinet, kastrullerna och kläderna inte alls fick plats i respektive skåp när allt var rent samtidigt. Lösningen på detta problem blev till en början det vanliga, dvs att knyckla och knö in porslin, kastruller och kläder därhelst det fanns lite space.

    Resultatet lät inte vänta på sig. Köksskåpen blev… ska vi säga svårnavigerade? Porslinet och kastrullerna fick staplas och shufflas och ställas ovanpå köksskåpen, dvs så högt upp och utom räckhåll att de svårligen kunde användas. Garderoberna mötte samma överbelamrade öde. Stickade tröjor staplades ovanpå varandra i en jättehög och förvandlades så småningom till ett nystan av tröjor eftersom jag egentligen inte är någon vikare. Det blev. Rörigt. Minst sagt. 

    I den nya världen, dvs världen där tvättkorgarna inte var överfulla, behövde överskottet på kläder hanteras på ett nytt sätt. Hanteringen blev också, med tiden, tämligen enkel enligt principen kläder som aldrig hamnar i tvätten används aldrig. I den nya världen var det lätt att veta eftersom tvätten tvättades varje tisdag och inte efter ett random och alldeles för glest schema. 

    I varje fall blev det enkelt när det kom till barnens garderober. Barnen visade sig inte alls ha samma känslomässiga bindningar till kläder som inte används som mig. Barnens garderober blev hanterbara. Mindre kläder på golvet. Mindre kläder i en klump längst in i garderoben. Mindre kläder i tvättkorgarna. Aka – mindre klutter. Mer om hur jag bemästrade min egen garderob i ett annat inlägg, ty den visade sig vara en svårare nöt att knäcka. 

    Samma sak med porslin, kastruller, stekpannor och andra husgeråd. Plötsligt behövde vi inte sex gratängformar om utifall att. Om de två vi alltid använde i första hand alltid var rena så fungerade det plötsligt fint med bara dem. Vi behövde inte tre osthyvlar, åtta köksknivar, fyra stekpannor osv. När favoriterna diskades varje kväll så blev det lätt att se vilka som var just favoriter. Resten fick, i sakta mak, lämna oss. 

    Dagliga vanor och rensning är som yin och yang, eller två sidor av myntet, eller vad du nu vill. Den ena underlättar den andra. Och utan den ena blir den andra svår att upprätthålla. 

    • Dagliga vanor tar för mycket tid om du hela tiden har för mycket grejer som ska hanteras. Och 
    • För mycket grejer gör det svårare att upprätthålla de dagliga vanorna. 

    Allt hänger ihop.

Är det här din nya webbplats? Logga in för att aktivera administratörsfunktioner och stäng det här meddelandet.
Logga in