Mammas Klutter

Hur gammal var jag när jag första gången förstod att mitt stök hade en air av olämplighet över sig?

Jag minns inte. Men jag var inte gammal. Påståendena i inlägget om mig själv, det om att kompisar hellre ville leka hemma hos sig, och om att clean girls försökte att inte vidröra något i min lägenhet, skulle behöva revideras en smula. För sanningen är att det oftast inte var kompisar eller clean girls som reagerade och agerade på min oreda. Det var jag själv.

Det var jag som tyckte att vi hellre skulle vara hos kompisen. Det var jag som i största möjliga utsträckning försökte hålla cleangirlsen utanför min lägenhet, trots påstötningar om förfester mm (jag var en av få i klassen som hade egen lägenhet). Skammen över stöket, och strategierna för att dölja det, har funnits med mig så gott som hela livet. Typ hela min gymnasietid gick åt till att själv försöka vara en clean girl. I alla fall utåt sett. Jag var stökig av mig, men inte helt bakom. Jag fattade ju att det var sjukt mycket mer attraktivt att ha det städat hemma än att inte ha det.

Inte som att det här med att stök är skämmigt var något jag uppfann själv i mitt eget lilla huvud. Som liten fick jag ofta ta emot olika typer av sanktioneringar och hot när mina föräldrar manade på mig att städa mitt rum. Och minnet från den gången då när en av de cleanaste av cleangirls, som bodde en bit utanför stan, oplanerat skulle sova över hos mig efter en krogkväll. Hur hon såg sig runt i den lilla enrummaren med äcklad min. Frågade, med darr på rösten, varför har du det så här. Den skammen sitter fortfarande kvar. Jag kan plocka fram exakt den kvällen, den känslan, precis när som helst.

Vad tänker du när du läser stycket ovanför. Kanske känner du igen dig. Kanske har du också stått och skämts inför cleangirls, eller haft en uppväxt kantad av tjat och tjafs och nu får du fan städa rummet för snart kommer farmor/farfar/morfar/vem som helst. Kanske är du själv en cleangirl som aldrig haft det stökigt runt dig. Kanske tänker du då att

Varför städade hon inte bara?

Vad är problemet?

Det. Är. Väl. Bara. Att. Göra.

Kanske får du en bekymrad rynka mellan ögonen och funderar över om den där flickan i barnrummet, eller flickan i enrumslägenheten, verkligen mådde bra? Är det inte så att det här med stök och s.k. psykisk ohälsa hänger ihop som ler och långhalm. Aha – lösning! Flickebarnet mådde dåligt och hade hon inte mått dåligt så hade hon lätt kunnat få ihop sitt skit och hållit snyggt omkring sig.

Här kommer lite nyheter som kommer landa som bomull om du är som jag och som en förbryllande kuriositet om du inte är det. Man kan ha det väldigt stökigt hemma utan att lida av annat än just stöket. Nej, det blir inte bättre av om man – ovanpå stöket – också mår dåligt. Men tro mig. Stök är inte ett vattentätt bevis på psykisk ohälsa, och stök ”botas” inte med lyckopiller.

Ville jag att mina föräldrar skulle tjata hål i huvudet på mig eller demonstrativt slänga mitt precious pyssel i stora svarta sopsäckar? Ville jag stå och skämmas inför en superclean cleangirl? Handlade stöket om någon typ av twistat självskadebeteende? Svar nej. Men vad handlade det om då? Svar; jag är osäker. Men.

Det jag vet idag, som väldigt vuxen, är att min hjärna inte riktigt fungerar som många andras verkar göra. Jag ska försöka fatta mig lite kort kring detta men – saker som är rätt enkla för merparten av befolkningen (lära sig höger/vänster, klockan, ta körkort) tenderar att vara extremt svåra för mig. Och saker som många har svårt för (analys, problemlösning, se komplexa sammanhang) är lätt för mig. Min ”kod” för att lära mig ser annorlunda ut och uppfattas ofta som rätt bakvänd för mer normala standardpersoner. Det gör att jag fattar (mycket) snabbare än andra ibland och är osedvanligt trög ibland.

Det beror inte på att jag mår dåligt, att jag är slö och slapp i största allmänhet eller att jag har inlärningssvårigheter. Jag är – annorlunda. Helt enkelt. Och nej, jag har ingen diagnos tack och bock. Eftersom jag fungerar hyfsat bra i samhället, mitt liv flyter på och jag numera har ett rätt så välfyllt bibliotek av strategier att plocka fram i knepiga situationer så skulle inte jag vara behjälpt av att sätta en bokstavskombination på mitt själsliv. Skulle jag hamna i en situation där jag inte fungerade och livet inte flöt på så skulle jag givetvis tänka annorlunda.

Att leva med den här lite udda hjärnan har inte alltid varit en dans på rosor. Jag och hjärnan har haft våra duster. När det kommer till städningen så har jag, fler än en gång, tänkt på samma sätt som cleangirls om mig själv – nämligen

Vad är det för FEL på mig

Att upprepade gånger tänka så om sig själv, att försöka hålla ordning utan att lyckas och att utarbeta strategier för att maskera delar av vem man är sliter på en. Det är arbetsamt att sakna förmågor som verkar komma gratis för andra, och att hela tiden försöka kompensera för det. Man blir extremt trött. Och – osugen på att städa : )

Så, om du är en sån där som känner igen dig i beskrivningen ovan vill jag bara skicka en stor, fet ryggdunk. Grattis – du är inte som alla andra. Du kommer behöva lära dig på andra sätt, och du kommer behöva leta lite längre än andra för att hitta sätt som funkar för dig.

Om du inte alls känner igen dig, men är en person som gärna yttrar kommentarer som ”jag förstår inte vad probleeeeeemet äääääär” eller kommer med råd som ingen bett om, så vill jag vänligen be dig att försöka stänga igen kakhålet lite oftare och ta en mer öppen och omfamnande approach till att alla inte fungerar som du.

Och till sist. Om du är förälder till barn som också verkar fungera lite annorlunda. Skamma dem inte. Skaffa dig kunskap istället.