Mammas Klutter

Nu kommer vi in på finliret. Dvs, det som är kvar när det enkla redan är utrensat. Alltså de saker som faktiskt kanske ska vara kvar. Och pryttlarna och tingeltanglet som är riktigt svårt att rensa ut. 

Under mina tidigare rensningsförsök har jag haft en förkärlek för att knö in saker därhelst de fått plats. Eftersom jag gärna velat behålla så mycket som möjligt. Ett tips; gör inte det. Försök att utgå från storleken på din behållare istället. Du vet, det utrymme jag har är det utrymme jag har osv. 

En konsekvens av att knö in saker lite här och där blir att de blir svårare att hitta. Tidigare har jag då, när jag försökt att ta tag i de där högarna som jag shufflat undan ovanpå garderoberna i hallen, tänkt på vart saker borde vara. Dvs, vart andra stoppar liknande ting. Ännu ett tips; gör inte det heller. Utgå från vart du skulle leta om du behövde just den här tingesten som du håller i handen. 

Ofta är det ganska enkelt. Kökspryttlar hittas enklast i köket, kläder i garderoben. Men sen har vi alla de här mellangrejerna. Batterier. Ljus. Säsongskläder med tillhörande attiraljer. Frimärken och kuvert? 

I tidernas begynnelse shufflade jag in just frimärken och kuvert i en låda i ett rullbord i vardagsrummet. Där har de blivit kvar. Trots att jag vid upprepade tillfällen försökt byta plats på dem. Nuförtiden har vi till och med ett arbetsrum som lämpligen skulle kunna ha en låda för frimärken och kuvert. Varför har jag dem inte där istället?

Svar: Ingen letar efter frimärken och kuvert i arbetsrummet. Lådan i vardagsrummet har liksom blivit den befästa platsen för just frimärken och kuvert. Och det är helt okej. Målet för ens förvaring är inte att den ska a) se snygg ut eller b) fungera för någon annan. Målet med förvaringen är att den ska funka för mig. Alltså behöver jag ta en liten stund att fundera på; 

Vart skulle jag leta efter just den här grejen som jag håller i min hand?

Här gäller det att få fatt i sin intuition. Den kan vara ganska svår att hitta till en början. Men, blunda, koncentrera dig. Och lägg grejen på det första ställe som dyker upp i ditt huvud. Tro mig, du har en inre logik för detta. Det gäller bara att hitta åt den.

Nu har jag hållit på med de här övningarna ett tag, och mina saker har faktiskt blivit lättare att hitta. Eftersom jag lagt saker där jag letar efter dem. Ibland kan svaren bli rätt så konstiga, som i fallet med våra frimärken och kuvert. Men det är bara att gilla läget.

Så. Jag går med mina frimärken och kuvert till lådan i vardagsrummet. Och upptäcker att den redan är full. Det här hände mig typ varje gång när jag påbörjade rensningsresan. Inte med just frimärken och kuvert, men med mycket annat. Hyllan för kaffekoppar blev till exempel full i flera omgångar. Då gäller det att tillämpa principen “en in, en ut”. Jag kommer skriva mer om “en in, en ut” längre fram, eftersom jag tidigare missförstått begreppet grovt. Men i alla fall. Om jag verkligen vill behålla kaffekoppen jag håller i handen så behöver någon annan kopp på kaffekoppshyllan maka på sig och hamna i säljlådan eller skänkakassen istället. Så där får man hålla på.  

Nästa steg i den här processen är när man kommer till en grej som man inte har den blekaste aning om vart den hör hemma. Dvs, när jag ställt mig den första frågan “om jag behövde tre liter refill till såpbubblor, vart skulle jag leta efter det?” Blankt. Huvudet ger inga svar. Det har ännu inte slagit mig att barnen slutade blåsa såpbubblor för tre år sedan men jaja. Nu står jag här med tre liter såpbubblerefill i handen och undrar vart den ska ta vägen? Och får inga svar. Då får man ställa sig den andra frågan.

Om jag behövde tre liter refill till såpbubblor, skulle jag då veta att jag hade det hemma? 

Svaret på den frågan är nej, nej och åter nej. Jag blev ju genuint överraskad när jag just hittade fyra såpbubbleförpackningar och en treliters refill i proppskåpet. Hade jag behövt såpbubblor hade jag med största sannolikhet åkt och köpt nytt. Såpbubblerefillen ska alltså inte bo hemma hos mig, eftersom jag aldrig hade letat efter den från första början.

Svårt, jag vet. Här kommer en massa jobbiga känslor in. Som handlar om “bra att ha”, eller att det är kapitalförstöring/miljöförstöring osv att göra sig av med fullt funktionella och ofta oanvända saker. 

Jag kan säga nåt positivt om det här ändå. När man gjort sig av med såpbubblerefillen, de där fyra osprättade förpackningarna med värmeljus, och det där “roliga racketspelet” som slank ner i korgen förra sommaren men som sedan aldrig använts. Då blir man ganska trött på att handla. Man blir helt spyfärdig på sig själv och sitt shoppande. Jag blev det i alla fall. 

Efter att ha gjort mig av med kasse efter kasse med saker som aldrig använts och saker som glömts bort så har min lust att släpa hem nytt minskat radikalt. Att bita i det sura äpplet och faktiskt göra mig av med helt nya grejer har gjort mig mer miljövänlig än när jag behöll allt och fortsatte fylla på med mer eftersom jag inte visste vad jag hade hemma från början. 

Det här kommer bli ett långt inlägg känner jag. Så, en kort tillbakablick. Två frågor:

• Om jag behövde den här grejen, vart skulle jag leta efter den då

Samt, om den första frågan inte har något svar;

• Om jag behövde den här grejen, skulle jag då veta att jag hade en hemma?

Nu kommer vi till det riktigt, riktigt svåra. Nämligen det där som man kanske inte behöver, och som man inte heller vet exakt vad man har. Foton. Minnen. Diverse tingeltangel som är vackert och fint men som av någon anledning hamnat i nåt överfullt skåp någonstans.

Det gäller att skapa behållare för sådant också. 

Jag har gjort det enkelt för mig. Ett skåp hemma, tidigare kallat mardrömsskåpet, håller just nu på att förvandlas till en behållare för fina saker och minnen. Det vill säga, jag har skapat ett utrymme för sånt jag varken letar efter eller ens riktigt vet att jag har. Men jag vill ändå ha kvar de där sakerna. 

Nu vet jag vart jag ska ha dem. Allt är samlat på ett och samma ställe, och dessutom på en yta som inte användes till något vettigt innan. Och det här är viktigt. Det går inte att fylla sitt hem med fina saker och minnen om det innebär att det man använder varje dag inte får plats. Här får man göra någon slags överslagsräkning. Det man använder har förtur. Alltid. Så, när man rensar behöver man se till att dessa saker hittar ett hem först. Fina saker och minnen är fortsättningskursen. Låt dem vara så länge, om du precis har börjat. Foka på köket istället. Eller hallen.

Men i alla fall. Om jag behöver titta på mina minnen eller hugga nån fin sak så vet jag precis vart jag ska leta. Men jag kommer inte kunna behålla allt. Alldeles snart är lådan för minnen full. Om jag hittar fler minnen, till exempel i boden, då kommer jag att behöva ta bort något ur minneslådan för att få plats med något annat. 

Som sagt, sådär får man hålla på.