Mammas Klutter

Tjatet om keramik, kläder och annat för mig osökt in på nästa ämne, dvs det om att hitta sitt eget zenit för hur många saker man faktiskt kan behålla och inte. Jag kallar det för kluttertröskeln. 

Vissa människor kan härbärgera en helt ofantlig mängd grejer utan att det stör. Min farmor var ett sådant exempel. Krigsbarn, inget fick slängas eller förgås. Du fattar. Varje jul återanvände hon allt omslagspapper, vek nogsamt ihop det och sparade i sitt lilla skåp för presentinslagning. Och tog fram samma papper nästa jul. 

Farmor var en pysslare och grejare av rang, hade en hel övervåning full av tyger och garner och allt annat man kan tänkas önska sig. Ojade sig ofta över att hon hade så mycket av allt. Men slängde ändå inget. Viktigast av allt; hennes hem kändes inte belamrat. Lite trivsamt stök här och där, men det gick att röra sig smidigt mellan pryttlarna utan att någonting for i golvet. Som barn fick jag leka obehindrat i hennes pysselparadis. 

Jag brås på min farmor i mycket, men jag kan säga att jag – tyvärr – inte ärvt hennes förmåga att ha koll på grejerna. Jag skulle inte kunna spara omslagspapper till nästa jul. Nästa jul skulle jag ha glömt bort vart jag lagt pappret. Min farmors kluttertröskel var alltså högre än min. Dvs, hon kunde hantera långt mycket fler prylar än vad jag kan. 

Hur vet man hur hög ens kluttertröskel är? Här finns inga universella svar. Det blir… lite flummigt. Men. Du kommer märka det, längre fram. Det är typ allt jag kan säga. 

Ok, lite mer om kluttertröskeln pga otydligt. När ditt hem inte längre är mess och maniac. När du kan kila runt i rummen lite snabbt, plocka det som plockas bör och sedan titta dig runt i ett relativt trivsamt hem. Då har du hamnat rätt. Du har inte längre ett stort överskott av saker som hela tiden envisas med att försöka flytta runt och förpesta dina levnadsytor. Du känner inte längre en skräck inför att om jag öppnar det där skåpet, då kommer jag aldrig kunna stänga det igen. 

Jag vet, det låter helt sjukt. Som en feberdröm. Som ett sånt där tillstånd man bara ser på sociala medier, i hem som är ton i ton och där alla t- shirts ligger strukna och vikta i fina små lådor. 

Vänta, tänker du. Nu drar vi in hästarna litegrann och gör halt. Är det här en sån där minimalistblogg?  Låt mig lugna dig genom att säga att det finns gråskalor mellan mess och maniac och renstädade ton- i – ton- hem med vikta t-shirtar. Mitt hem till exempel. Det är sällan helt galet (nuförtiden), men det är inte heller sådär bländande rent och perfekt. Det är något slags mellanting. Lite stök här och där. Kanske lite för mycket tingeltangel för vad som anses brukligt. Men jag älskar att vara i det. Jag blir inte längre helt nedtyngd av mitt hem och sakerna i det. Jag blir upplyft och utvilad. 

Och för att vara övertydlig; nej, jag är ingen minimalist. Ganska långt därifrån. Jag har genuint svårt för att skiljas från precious prydnadssaker, loppisfynd och “bra att ha”- grejer såsom tomma kartonger, fina pennor osv. Jag gillar när min omgivning är lite sådär lagom överbefolkad. Då känner jag mig hemma.