Mammas Klutter

Då, förut, förr i tiden, när rensning var ett projekt som jag måste avsätta tid för (och som jag därför hela tiden behövde skjuta upp), då utgick mina projektplaner gärna från en yta som var extra förbisedd. 

Bodarna. 

Några stackars lådor under sängarna

Nån stackars skrubb längst bort, längst ner. 

Inte alls konstigt eller ologiskt. Bodarna, stackars sänglådorna och stackars skrubben såg verkligen hemska ut. Alla tre. Ingen hade varit där sen… sen vi flyttade in? De behövde verkligen tas tag i. Gärna under en helg… ja. Du fattar.

Vad händer om man börjar ett stort rensningsprojekt i bodarna, nån stackars sänglåda eller stackars skrubb där man vanligtvis inte vistas?

Det syns inte. Om man inte går in i boden, dvs. Men där är man ju sällan. 

Vad händer när det man lägger dyrköpt energi på inte syns eller märks? Tja, man får inte så jättestor lust att fortsätta. I mitt fall resulterade dessutom mina projekthelger i att ytan jag för tillfället valt att lägga min energi på dessutom såg värre ut än när jag började. Eftersom jag rev ut “allt”. Jag vet, jag börjar bli riktigt tjatig. 

Vad var det som vände den här trista trenden? Jag började göra tvärtom istället. Jag började rensa där det syntes. Dvs, där jag faktiskt tillbringade min tid. Köket. Hallen, Vardagsrummet. Garderoben. Badrummet. 

När jag istället lade min energi på att rensa köket, hallen och vardagsrummet så hände något. Jag fick min belöning direkt. Fem minuters plock och rensande i hallen gjorde mer för mitt välbefinnande än en livstid av bodrensande. Ty i hallen vistas jag varenda dag. 

Men bodarna då?

Ja bodarna är fortfarande som de är. Eller, ena boden är ju numera bastu. Men den andra boden. Hemsk. Massor att ta tag i. 

Fast det kan jag göra sen. En annan dag. En dag med lite mer energi. Och det gör inget, för jag bor inte i boden. Det är visserligen jobbigt att boden är mess och maniac, men inte alls lika jobbigt som att hallen är det. 

Fru White kallar detta för synlighetsregeln, dvs att hela tiden börja med att rensa och plocka bort det som syns. Jag kan bara nicka med och humma instämmande. Jag fattar verkligen vitsen med det. NU gör jag det. Genom att rensa och plocka bland det som syns så får jag dels en belöning varje gång jag vistas i hallen (eller köket, eller badrummet), PLUS att jag får mer energi till att orka fortsätta med det som är lite mer undanskymt.

Jag har liksom tränat min rensmuskel på de ytor jag använder. Nu vet jag hur den här slipstenen ska dras den dag jag kavlar upp armarna i boden. Jag kommer börja med att kolla efter skräp där inne. Och sen, efter skräpet, så kommer jag fokusera på sånt som kan skänkas bort. Jag kommer ta en sak i taget och sen stänga dörren till boden när jag inte orkar mer. Och då kommer det se bättre ut därinne. Bättre = bäst. 

Det fina med att rensa inomhus, i de rum jag faktiskt använder och bor i, är att lika mycket inte åker ut i boden längre. Typ inget åker ut i boden. Och tur är väl det, eftersom den redan är full.