Mammas Klutter

Kanske är det så att man måste nå sin botten för att riktigt kunna ta tag i sina problem. I varje fall var det så för mig när det kom till mitt livslånga problem med stök och bök. 

Min botten nåddes för två år sedan. Det var då som jag successivt började inse att jag var tvungen att göra något riktigt radikalt för att komma tillrätta med sakernas tillstånd hemma hos mig.

Kort recap över sakernas tillstånd: Vi hade alltså flyttat från vårt radhus i storstaden, till vår sommarstuga. Tanken från början var inte att vi skulle bosätta oss i sommarstugan, utan att vi skulle köpa något inne i närmaste stad. Men så trivdes vi så fruktansvärt bra i sommarstugan. Hela skälet till att vi flyttat från första början var den där ångesten vi känt varje söndag när bilen skulle åka mot stan igen.

Vi trivdes inte i stan. Vi hade växt ur stan. Varför skulle vi egentligen bosätta oss i en ny stad? Så. Vi flyttade alltså in i sommarstugan. Och blev kvar. Knödde in allt överblivet möblemang och de ouppackade lådorna i bodar och gästhus. Stängde dörren och tänkte attvi tar det sen. Bara det att sen kom aldrig.

Första åren gick det ändå relativt okej. Jag gjorde en rens i gästhuset inför ett långväga besök och fick undan det värsta (alltså, jag knödde in ännu mer i bodarna). Sen blev ena boden bastu. Då blev det ett par vändor till ÅVC. Mycket av det som var skräp, och det som var ge bort- saker, hade alltså redan lämnat oss när jag såg min botten.

Men så bestämde sig äldste sonen och sambo för att också lämna stan. Och flytta ut i vårt gästhus. Väldigt trevligt med grannar, trevliga grannar dessutom. Men för mig blev det riktigt sjåigt. Allt som var kvar i gästhuset, som nu var tvunget att flytta ut, var saker jag ville ha kvar. Till och med saker jag måste ha kvar. 

• Vi förvarade våra vinterkläder, skidkläder och vintertäcken i gästhuset.
• Jag förvarade större delarna av min precious samling av keramik och porslin i gästhuset.
• Våra lådor med minnen och diverse osorterat men hyfsat nödvändigt låg i gästhuset. 
• Alla överblivna möbler, som inte fått plats i huset men som jag ändå älskade, stod i gästhuset.

Förvaringsmöjligheterna i det stora huset är ganska begränsade. Vi hade visserligen smällt upp tre garderober i hallen, i ett utrymme som tidigare varit tvättstuga. Men dessa var redan fulla. Mestadels med mina grejer, ska tilläggas. Nu skulle (bland annat) vinter- och skidkläder plötsligt få plats där. 

Första lösningen blev den gamla vanliga, dvs att köpa mer förvaring. Vi smällde upp en byrå i vårt lilla sovrum och fyllde den. Puh! Nu fick alla kläder (typ) plats. Garderoberna var smockfulla, men, det gick. Om man bortsåg från det faktum att det var så fullt att jag inte riktigt kunde se vad jag hade för kläder.

Att inte riktigt kunna se vad man har för kläder är rätt så problematiskt. Det som händer när man inte riktigt kan se vad man har för kläder är att man använder samma kläder dag ut och dag in. Det som också händer om man har en överfull garderob är att man försöker hitta på “smarta lösningar” för att kunna knö in så mycket kläder som möjligt. 

Ett exempel på “smart lösning” som jag uppfann under den här tiden var att stapla alla stickade tröjor ovanpå varandra i ett smalt utrymme högst upp i garderoben. Det såg okej ut så länge tröjorna var vikta. Det funkade inte särskilt okej eftersom varje gång jag försökte dra ut en tröja så rasade tornet av tröjor antingen framåt eller bakåt. Detta eviga rasande ledde till att jag, om tröjorna rasade framåt, dvs ut på golvet, snabbt knödde in dem igen. Om tröjorna rasade bakåt lät jag dem ligga. 

Efter en inte alls lång tid hade jag således, istället för ett torn av vikta tröjor, ett nystan av ovikt stickat. Stickat blir också skrynkligt, visste du det? om det ligger i en hög dvs. Jag hade alltså en hög av ovikta, skrynkliga stickade tröjor högst upp i min garderob. Tillsammans med en annan, “smart lösning”. Dvs byxlådan.

Har du en byxlåda?

Hur fungerar den för dig?

Jag kan berätta hur min byxlåda fungerade. Min byxlåda bestod av en trådback. I trådbacken ovanpå byxlådan hade jag en likadan låda för kjolar. Båda två så högt upp att jag var tvungen att sträcka mig efter dem. Trådbacksformatet gjorde visserligen att jag typ kunde se litegrann av vad som fanns i dem. I vart fall det som låg längst fram. Plus att jag hade långt mycket mer byxor än kjolar, så några byxor fick flytta in med kjolarna.

Vad händer med byxor som ligger i lådan för kjolar? Rätt svar; man glömmer bort dem. 

Vad händer generellt med vissa typer av byxor om de ligger packade i en låda istället för att hänga på en galge? Rätt svar; de blir skrynkliga.

Jag hade alltså skapat mig en garderob där det a) inte gick att se vad som fanns samt b) det mesta blev skrynkligt eftersom det förvarades på ett rätt så dåligt sätt. 

Ungefär här fladdrade det förbi en underbart söt liten japanska i mitt flöde som pratade om att det man verkligen älskar sprakar av glädje när man håller i det. Samma japanska visade på fantastiska viktekniker. Det som slog an en särskild sträng hos mig var att genom att vika alla kläder prydligt så kunde man få plats med så mycket mer och samtidigt se allting när man drog ut en låda.

Detta måste vara lösningen på alla mina problem tänkte jag och bockade av en lördag i kalendern när jag äntligen skulle komma tillrätta med min garderob. 

Lördagen kom. En familjefri lördag dessutom. Jag skulle bara vara hemma själv och äntligen rensa och organisera. Förväntansfullt satte jag på en ljudbok, tog ett andetag och rev ut allt. Inklusive vinterkläder, mössor, halsdukar, underkläder, strumpor. ALLT. Pga så sa hon japanskan att man skulle göra. Man skulle liksom se sitt överflöd. Och nog såg det flödigt ut. Hela vardagsrummet flödade av kläder. Nästan så att man blev… överväldigad.

Nåja. Jag tog upp det första plagget och tryckte det mot bröstet. Det sprakade…

Ingenting?

Jag tittade på plagget. En urväxt kavaj av fint märke. Nästan oanvänd pga urväxt. Men ändå. Om den inte vore urväxt så skulle den vara jättefin på mig. Den var jättefin då när jag kunde ha den. Plus att jag inte riktigt kunde hitta energin för att sälja den. Kanske en annan dag. Jag lade kavajen i spara- högen och fortsatte med nästa plagg. 

Väldigt varm och gosig dunjacka som också var snäppet för liten och dessutom fått en stor fläck på framsidan. Höll den mot bröstet. Det enda som sprakade av den var känslan av att jag borde köpt en större jacka från början. Men min egentliga storlek fanns inte på rea då jag köpte den. Min tanke där och då, när jag köpte den, var att jag tjänat åtskilliga tusen på att köpa en jacka som bara var snäppet för liten. 

Kan man förresten tvätta dunjackor i tvättmaskinen? Tänkte jag. Beslutade mig efter en stund att lägga dunjackan i tvättkorgen. Oj, vad plats den tog. Vidare till nästa plagg.

Otroligt fin puderrosa klänning som också blivit snäppet för liten men som varit med mig på massa roliga tillställningar. Vad sprakade den? Jo men ändå nåt som påminde om glädje. Glädje över alla roliga tillställningar. Vi två hade verkligen haft kul tillsammans. Klänningen var definitivt en behåll. 

Så där höll det på. Hela förmiddagen. Runt fem tittade jag förskräckt på klockan. Snart skulle familjen komma tillbaka. Vardagsrummet var fortfarande belamrat med kläder. Ingen vikning hade blivit gjord. Jag skalade av det värsta, dvs ytterplaggen, och hängde tillbaka dem i garderoben i väntan på nästa gång jag skulle ha möjlighet att ta tag i dem. Gjorde en mental notering till mig själv om att avsätta tid för ännu en helg. Sen gav jag mig på t- shirtarna.

Enligt den här fruktansvärt söta japanskan ska man kunna vika t- shirtar på ett sätt som gör att de liksom står av sig självt. Sen ska man stapla dem, rad efter rad, efter varandra så att man ser alla t- shirtar på en gång när man drar ut sin t- shirtlåda.

Själva vikningen lyckades jag inte alls med, trots idoga försök. Jag är liksom ingen vikare. Har inga naturliga anlag för vikning, ens i dess simplaste former. Detta var överkurs för mig. Jag gjorde ändå någon slags halvmesyr och fick till små paket i olika former. Döm om min förvåning när jag stoppade ner dessa små paket i min t- shirtlåda och inte ens fyllde halva. Jag skulle alltså kunna köpa lika många t- shirts utan att lådan ens skulle kännas överfull? Magi! Tänkte jag.

Det som hände med t- shirtlådan var dock att alla t-shirtar rasade. De kunde varken stå av sig själva, eller stöttas upp av sin granne (eftersom de var för få), så hela idén med att kunna se alla t- shirtar uppifrån kollapsade framför mina ögon. Gjorde en mental notering till mig själv om att köpa fler t- shirts och PANG där kom familjen innanför dörren. Dags att börja med middag.

Kläderna som jag inte lyckats ta mig an, dvs merparten av kläderna, låg kvar på soffan i vardagsrummet. Jag vill minnas att vi den där första kvällen satt i en soffa, full av kläder som bara sköts lite åt sidan så att vi fick plats. Det jag definitivt minns är att klädhögen senare hamnade på golvet i sovrummet. Och låg där. Den osade ångest. Hela garderobsprojektet fick det att knyta sig i magen på mig. Jag hade inte blivit av med någonting. Varenda plagg jag tagit tag i sprakade på en frekvens som för mig var väldigt svår att tyda. Och de kläder som verkligen skänkte mig glädje var de jag hade minnen tillsammans med. Vilket inte är samma sak som att det är kläder man använder. 

Gick det en vecka kanske? Innan jag pulade tillbaka plaggen i garderoben igen. Nu var de i värre skick än innan. Skrynkliga och fulla med katthår. T- shirtarna som jag lyckats vika till paket hade i takt med att jag rafsat runt bland dem förvandlats till samma status som innan, dvs en klädboll. 

Här hade jag kunnat rycka på axlarna och konstaterat att den där japanskans metoder inte var för mig. Men jag gjorde inte det. Jag gjorde faktiskt ytterligare försök till att ta ut allt och känna vad som fick det att sprattla och inte. Jag försökte vika, försökte hålla ordning. Men lyckades inte. 

Vad var det för fel på mig?