Mammas Klutter

Det låter så himla mycket tjusigare på engelska – the container concept – to contain. En försvenskad variant blir behållare. Nåja. Jag kanske kommer på något bättre. Men för nu – ett halvtaskigt begrepp för ett genialiskt perspektivskifte. Håll i dig, här kommer det;

Behållare är till för saker som du vill behålla

Och, kanske ännu viktigare; behållare är till för att tala om hur mycket saker du kan behålla. De utgör således en avgränsning. För dina saker. 

Vad är en behållare? Besticklådan är en. Vitrinskåpet är en. Till och med garderoben är en behållare. Strumplådan, inuti garderoben, är ytterligare en behållare. Varenda liten yta i hemmet, där man kan stoppa saker, är en behållare. Hela ditt hem är en behållare. Matrix! Grattis, du har precis svalt det röda pillret. Från och med nu kommer du se världen på ett nytt sätt. Det gjorde i alla fall jag. Efter ett tag.

OBS! Viktigt! Om strumplådan, eller besticklådan, eller garderoben är full så är lösningen inte att åka till stora varuhuset och köpa nya söta förvaringskorgar. Det är lika orimligt som att köpa ett nytt hus, bara för att det gamla är fyllt med pryttlar. Det man istället måste göra (jag vet, det är här det börjar smaka lite beskt) är att acceptera att det utrymme man har är det utrymme man har. Man får liksom, i små omgångar, skapa utrymmen för de saker man behöver (och vill ha) inuti den behållare man lever i. Det är lite knixigt i början. Men, det går.

Exempel: Jag är en sucker för vintageporslin och keramik. En gång i tiden hade jag en ganska imponerande samling av dylikt. Vaser. Figuriner. Kaffekoppar. Osv. Sen flyttade vi (en i raden av många flyttar). Och downsizeade, ganska rejält. 140 kvm radhus plus 116 kvm sommarstuga blev till… enbart 116 kvm sommarstuga. Ty vi flyttade in i den. 

Behöver jag tillägga att sommarstugan redan var belamrad? Radhuset likaså? För första gången i en lång flyttkedja hade vi dessutom rört oss från större till mindre. Tyvärr kom inte detta krassa faktum med något speciellt uppvaknande vad gäller hur många saker vi kunde ha, tvärtom. 

Lösningen de första åren blev att använda bodarna och gäststugan till “förvaring”. Jag skriver “förvaring” inom citationstecken eftersom det är en skön omskrivning. Det vi egentligen gjorde var att knö in exakt allt som inte fick plats i boningshuset i dessa utrymmen. Huller om buller. Ting och åter ting, staplade på varandra. 

Men, så blev ena boden bastu. Väldigt mysigt. Andra boden fick nu härbärgera allt klutter från första boden, plus fyra nya vinterdäck eftersom vi i samma veva valde att skaffa bil no 2. Sista dolkstöten för alla mina finsaker som egentligen inte hade någonstans att bo blev när äldsta sonen plus sambo bestämde sig för att flytta in i gäststugan. En övergångslösning som med tiden blivit ganska permanent.

Nu tillbaka till vintagegrejerna. Stora delar av min magnifika samling hade nämligen legat nerpackad efter flytten. I bodarna. I gästhuset. I detta nyläge, som man säger på managementspråk, dvs läget där varken bodarna eller gästhuset kunde härbärgera min samling (som uppenbarligen inte användes), så var det bara till att packa upp och försöka knö. För att göra mig av med samlingen – det kunde jag inte tänka mig. Inte under några omständigheter. Inte då. 

Jag hade nämligen inte accepterat att det utrymme jag har är det utrymme jag har, och att jag numera levde i en behållare på exakt 116 kvm, utan källare och vind. Plus att jag verkligen ville ha kvar min keramik och mitt porslin. Dessa tingestar var mig väldigt kära. Men det gick inte att få rum med hela samlingen längre. Det gick inte alls.

Under några månader stod ett par kartonger inne i arbetsrummet, alltså ett rum som jag tänkt skulle fungera som arbetsrum men som i brist på bodar, gästhus, källare och vind förvandlats till ett skrotupplag. Jag försökte också knö in keramik och finsaker var helst de fick plats. På soffbordet, TV- bänken, i vitrinskåpet, i hyllan i arbetsrummet, på hyllan ovanför sängen osv osv. 

Resultatet? En vas och ett fat, båda Stig Lindbergs Reptil (du som vet vet) i ovanlig glasyr åkte i backen. Inte samtidigt. Men av samma orsak. De förvandlades till trasigt smul pga mitt hem var överbelamrat. Där någonstans passerades en gräns. Jag kunde ju inte låta keramiken krasas sönder. Jag var tvungen att göra mig av med den. Inte allt. Men nästan. 

I samma veva började jag tugga i mig de i början rätt så illasmakande sanningarna om kontainerkonceptet. Och förstod någonstans att jag måste börja avgränsa min samling. Jag håller fortfarande på, ska tilläggas. Om du följer mig på Instagram så vet du att jag helt nyligen lyckats med att förvandla delar av mardrömsskåpet till en behållare för fina saker och minnen. Lägg därtill en hylla i vitrinskåpet för vaser, kaffekopparna på hyllan för kaffekoppar och finkaffekopparna på hyllan för finkaffekoppar i vitrinskåpet. Samt diverse pryttlar som står utspridda i huset. Jag har mer keramik än de flesta, som du förstår. Kanske också fler kaffekoppar. Favoriterna är fortfarande kvar, men mycket har fått lämna mig. 

Slutklämmen? Ja, det blir väl någonting om att man inte ska glömma att ens behållare är ens egen. Jag får ha hur mycket keramik och porslin jag vill, det bestämmer jag och ingen annan. Bara den får plats. Tillsammans med allt annat vi måste ha för att kunna leva.