Mammas Klutter

En gång i tiden var mitt hem ett stort slott (nåja) fullt av uppskjutet prokastrineringsklutter. Det drällde verkligen. I varje hörn. Då är det lätt att tänka inte idag och stänga dörren/se åt ett annat håll. För vissa fungerar det alldeles utmärkt. Vissa kan gå obrydda genom högar med saker och skräp utan att det bekommer dem det minsta. Saker i hörnen innebär inget energiläckage. Om du är en sådan person; grattis. Du behöver förmodligen inte mina råd. 

Mitt problem var dock att jag inte trivdes med att ha det stökigt runtomkring mig. Tvärtom. Jag blev galen av det. Inte för att jag är någon pedant utklädd i en slarvmajas klädnad. Jag blev galen för att a) saker överallt gör mig överväldigad, stressad och trött i en konstig, oskön mix samt b) saker överallt gör att jag aldrig hittar det jag letar efter. 

Om det är något jag verkligen hatar så är det att leta. Jag riktigt känner hur energin rinner mellan fingrarna bara jag skriver om det. Exempel; jag gillar att pyssla. Med allt möjligt. Men om jag ska börja pysslet med att leta efter penslarna, garnet, den där svarta pennan med smalt stift, det där pappret jag köpte i japan- butiken osv osv. Då dör min lust. Och då sätter jag mig i soffan och scrollar istället. 

När jag försökte ta tag i stöket gjorde jag det på ett sätt som – för mig – var högst olämpligt. Jag rev ut allt. Pga så gör “alla”. Sen försökte jag efter bästa förmåga att börja sortera. Det gick sådär.

Ofta blev jag sittande med någon liten grej som jag inte alls visste vad jag skulle göra med. Alternativt försökte jag vara effektiv genom att börja stuffshifta, alltså tömma ett skåp och samtidigt fylla ett annat med grejerna som jag tömde ur det första skåpet.

Helt plötsligt så hände livet, dvs nån ramlade, nån blev hungrig eller diskmaskinen började pipa och jag blev avbruten. Mina försök till att rensa ledde alltså till att det såg värre ut efter än innan. Jag fick liksom ingen effekt av det hela. Jag fick inget flow. Alls.

När jag senare fick tag på boken som förändrade mitt stökiga liv, skriven av profeten Dana K White (se länk i vänsterspalten eller högst upp om du sitter och scrollar på mobilen), blev jag typ hänförd av det hon förkunnade om hur man tar sig an sitt klutter. Nämligen

Gör det enkla först. 

Är det inte svårare än så? Tänkte jag. Och testade. Och fick ett sånt där halleluja- moment som annars bara troende och Kishti Tomita får. Jo! Det är helt sant. Jag såg ljuset. Klutterljuset. 

Genom att ta ett djupt andetag, kolla in i valfritt rum/skåp/hög och bara fokusera på det enkla kunde jag börja dissikera mängden av pryttlar och tingeltangel och göra om dem till mindre bitar som gick att faktiskt ta sig an. Jag behövde inte längre ta ut allt. Jag behövde bara ta bort det som var enkelt. Till att börja med.

Vad är enkelt? Skräp. Skräp är väldigt lätt att göra sig av med. 

Det är så att säga själva definitionen av skräp. Skräp är sådant som man direkt kan lägga i sopen eller återvinningen utan att tänka två gånger medan man gör det. Det kan vara kolapapper, öppnad post utan viktigt innehåll, trasiga pennor, en tom kryddburk, intorkat nagellack. Dvs allt som man känner att man utan möda eller stort besvär kan göra sig av med. Det är enkelt. 

Vad finns det mer som är enkelt? Det som mrs White kallar för duh- donations. 

Jag hittar inte någon översättning som ligger lika bra i munnen. Men det är alltså grejer som inte är skräp, men som på samma enkla sätt kan glida ner i skänka- kassen istället för sopen. Ett par urvuxna skridskor. En mössa som ingen använder pga sticks. Den där silltallriken som jag vann på julklappsspelet förrförra julen och som stått längst in i vitrinskåpet av oklar anledning. Jag äter inte ens sill?

Finns det ännu lite mer som är enkelt? Jo, det finns det faktiskt. Nämligen saker som egentligen bor någon annanstans. 

Här menar jag alltså saker som faktiskt redan har ett hem.¹ Till exempel den där saxen. Den bor ju i lådan högst upp i lådhurtsen i köket. Jag går dit med den. Tar samtidigt med mig det där halvfulla glaset med vatten på samma och ställer det i diskmaskinen. Och mina fingervantar, hur nu de har hamnat här. Fingervantarna tar jag till lådan för vantar i hallen. Osv. Det är också enkelt. Det går i ett nafs.

På det här sättet, dvs genom att börja varenda rensning med att titta efter a) skräp b) saker att ge bort samt c) saker som bor någon annanstans har jag, sakta, lyckats med att både hyvla ner mängden saker samt gå vidare till det som är lite mer besvärligt. 

I takt med att fler och fler saker lämnat mitt hem, och att fler och fler saker hittat sitt hem, har rensning blivit till en snabb grej. Nåt jag gör lite av hela tiden. Rensning är inte längre förknippat med skjuta upp och avsätta tid. Framför allt är inte rensning = ångest. Inte längre.

En dag med lite energi tar jag fem minuter och tittar efter skräp och andra lätta saker. En dag med lite mer energi går jag på de tuffare puckarna.

Och eftersom jag aldrig längre tar ut allt så kan jag avbryta när som helst. Jag behöver bara stänga skåpet. Eller dörren. Där bakom ser det lite bättre ut än när jag började. Inga märkliga högar eller grejer på golvet. Bara – lite mindre skräp. Lite mindre saker rent generellt. Inte klart, men bättre. Avsevärt bättre. Det är allt som behövs. Bättre = bäst. Halleluja!  

De tuffare puckarna ja. Min garderob, till exempel. Vi kommer till den. Men först – lite om kontainerkoceptet. I nästa inlägg.  

1. OBS! Ej att förväxla med grejer som borde bo någon annanstans men där man inte riktigt vet vart någon annanstans är.  ↩︎