Mammas Klutter

Jag har väldigt svårt att uppskatta hur lång tid saker och ting tar, särskilt när det kommer till tråkiga saker. Min känsla är alltid att det kommer ta för evigt att städa ett badrum eller, gud förbjude, stryka. Oavsett vad jag ska göra i städ- och rensväg så chansar jag bara när det kommer till tid. Oftast för att slippa. Att intala mig själv att en uppgift är oerhört tidskrävande känns bättre än att bara erkänna faktum, dvs att jag försöker undvika att göra den. 

Å andra sidan har jag också en väl utvecklad förmåga att underskatta hur lång tid det behövs för att färdigställa ett riktigt megaprojekt. Till exempel rensa garderoben. Tidigare, då när jag rev ut alla kläder för att försöka känna vilka av dem som fick det att sprattla i magen och inte, trodde jag på riktigt att jag skulle kunna ro iland ett sånt projekt på, säg, en timme? En och en halv? Spoiler alert; det tar inte en timme att tömma garderoben för att sedan sitta och känna på varenda plagg och vela över vad det egentligen ger dig för känslor. Det tar en halv arbetsdag. Minst. Om du nu lyckas färdigställa uppgiften. Jag lyckades aldrig så jag vet inte. 

När jag påbörjade min resa mot ett renare liv använde jag mig därför av timers. I uppgiften “5 min plock” är det helt logiskt att använda timer. Själva grejen med “5 min plock” är att uppgiften ska ta just fem minuter, varken mer eller mindre. Utan timer blev jag ofta fast i plocket. Det fanns alltid mer att plocka upp och när man väl kom in i det så kunde man lika gärna fortsätta. 

Men det kan väl ändå inte vara ett problem tänker du. Att få feeling och fortsätta plocka? Jo, det kan visst vara ett problem. Ett stort problem. För om jag helt plötsligt ägnar tre timmar en tisdag kväll åt att plocka är risken stor att jag dels slafsar igenom uppgiften och börjar stuffshifta, dvs knör in saker varhelst de får plats och flyttar runt saker utan att ta tag i dem. Alternativt hamnar jag i aldrig mer– läge och väntar två veckor/månader tills jag plockar igen. 

Fem minuter är precis lagom. Lagom kort tid för att jag varje gång ska bli helt begeistrad över hur mycket man hinner på bara fem minuter. 

FEM YNKA MINUTER. 

Samtidigt är det lagom lång tid för att jag ska orka motivera mig till att göra uppgiften igen, och igen, och igen. Alltså; göra det till en vana.

I början pysslade jag också en del med att tidssätta hur lång tid olika uppgifter tar. Hur lång tid tar det egentligen att tömma diskmaskinen och sen fylla den igen? Känslan är ju att det tar oceaner av tid. Döm om min förvåning när klockan stannade på 2.43 minuter för en tömd diskmaskin. 

2.43 minuter? Det är ju… ingenting? Plötsligt blev det rentav löjligt att försöka prata runt sig själv kring diskmaskinens tömmande eller ej. 2.43 minuter är inget att bråka om. Inget att lägga energi på. Det är bara att göra.