Mammas Klutter

Min hjärna har en väldigt irriterande tendens att glömma bort saker som den uppfattar som mindre viktiga (t.ex. städ, disk, tvätt eller vart jag lagt saker) till förmån för större uppgifter som är kul och som kräver mycket av mig. När jag går in i jobbargubbe- mode, dvs så fort jag får något att göra som jag tycker är intressant, så glömmer jag liksom automatiskt bort sådant som inte ger samma kick. Och så står jag plötsligt där, en torsdag. Och alla strumpor är smutsiga. 

För att spara på mig själv (och min hjärna) försöker jag att ta bort så mycket irritationsmoment och saker som får mig att börja fundera som möjligt ur mitt liv. En sådan sak är att jag nio gånger av tio handlar mat i samma affär. Jämt. Jag bor på landet och vår närmsta affär är en rätt liten lanthandel. Jag kan vid det här laget deras sortiment typ utantill. Där veckohandlar jag. Punkt. Dels för att jag vill stötta affären, men också för att det är väldigt skönt för min hjärna. Jag anpassar veckans mat efter vad som finns i affären. Sånt som inte finns får jag antingen försöka röra ihop själv eller hoppa över. Och när jag får cravings efter något som inte finns ser jag till att handla den saken när jag är inne i stan. 

Förr bodde jag i storstan och vår närmaste affär var en jättelik Willys- butik. Där fanns allt. Vad handlar man när allt finns? Man handlar allt. Möjligt. Jag planerade inga måltider eftersom allt ändå fanns i affären. Jag kunde bara hugga åt mig det jag var sugen på. Pak Choi. Färsk pasta. Citrongräs. Gochujang. Musslor eller nån fin biff om det skulle lyxas. Oftast handlade jag dessutom på tom mage vilket gjorde att det slank ner någon chokladbit framme vid kassan. Plus alldeles för mycket mat (överhandlar ofta när jag är hungrig). Det blev dyrt. Vi slängde massor.

Men vänta, var inte det här en blogg om städning? 

Allt hänger ihop säger jag och låter som värsta profeten. Men det är sant, allt hänger ihop. Jag tänker numera på samma sätt kring mina städrutiner som jag gör med matplaneringen. Dessa två onda ting ska ta så lite plats i mitt liv som möjligt och vara så repetitiva och hjärndöda det bara går.

• Måndag – veckohandla.
• Tisdag – tvättdag.
• Torsdag – byta sängkläder.
• Fredag – städa för helgen.

Och så det dagliga. Disken, sopa köket, kolla badrummen, fem minuter plock. Jag har trollat in så mycket städning som får plats i mitt schema och i min hjärna, varken mer eller mindre. Dessutom är sysslorna så enkla (numera) att jag kan göra dem nästan på repeat. 

Framför allt så är de inte förhandlingsbara. De sysslorna som är vikta för en viss veckodag ska göras på den dagen och de sysslor som ska ske varje dag ska ske varje dag. Jag lägger exakt noll tid på att dividera med mig själv om att kanske flytta tvättdagen till lördag, bara den här veckan…osv. Ibland händer det såklart att jag måste flytta tvättdag. Om vi varit bortresta, eller om jag haft nån utsocknes jobbgrej. Men det hör till undantagen. Det är inte som förut, när jag varje vecka försökte köpslå med mig själv kring tvätt. Och disk. Och städ. 

Förut ja. Då var städning som en jättestor mataffär för mig. Jag vandrade runt i ett till synes ändlöst landskap av (städ)möjligheter. Scrollade mellan olika sätt att tillverka mina egna städprodukter och hur man bäst rengör spisfläkten. Älskar sånt. Älskart! Men det blev liksom ingen struktur. Jag hade inte koll på basvarorna, så att säga. Jag plockade ner det göttigaste i städkorgen men hade ingen tomatkross eller svartpeppar. Inget protein. Ingen pasta, inget ris, ingen potatis. 

Genom att etablera basvaror, förlåt, basVANOR så har jag lagt grunden för ett hem som inte är ett konstant kaos. Tvätten, städningen och plocket tar fortfarande energi, men inte alls lika mycket. Ibland kan jag till och med få feeling och börja rensa nåt skåp, bara sådär. I förbifarten. Lite som charkbrickan en lyxig fredag. Fast inte alls lika gott.